Tollebols Kvarn

   
         
   
   
         
   

Den nuvarande kvarnen byggdes år 1875 för fyra par kvarnstenar som drevs av var sitt vattenhjul. På 1930-40-talet byggdes en cirkelsåg mellan kvarnen och kvarndammen och med denna sågade man timmerstockar till plank och bräder. Cirkelsågen drevs av det vattenhjul som var närmast. Även en spånhyvel fanns i anslutning till cirkelsågen. Numera är sågen riven, vattenhjulet borttaget och spånhyveln är flyttad till ett för ändamålet särskilt byggt hus vid kvarnens andra ände.

Tollebols kvarn ägs av Åmåls kommun. Det är Åmåls västra byalag som driver den nuvarande verksamheten vid kvarnen: våffelservering sommartid som avslutas med en KVARNDAG då vattenhjulen körs och det mals mjöl och hyvlas takspån.

I byalagets verksamhet ingår också reparationer och tillsyn av byggnader och maskineri.

   

 

   

 

Om man föredrar att sitta inomhus kan man äta sin våffla omgiven av kvarnens gamla och intressanta inredning.

 
         
   

Tollebols KVARNDAG den 14 augusti avslutar sommarsäsongen 2016. Då körs vattenhjulen, mjöl mals och takspån hyvlas hela dagen mellan klockan 10 och 15. Det är sammalet vetemjöl som framställs och säljs under Kvarndagen.

Under KVARNDAGEN finns även knallar på plats. Smide visas i kvarnsmedjan och Ingmar Andersson visar sin fantastiska och förbluffande effektiva vedklyv som drivs enbart med muskelkraft.

Man kan också köpa mjöl när serveringen är öppen. Varje dag under hela sommaren mellan klockan 14 och 18 serveras våffla, smörgås, kaffe m. m.

 

 
         
   

Stenfundamenten till kvarnrännan kan vara de ursprungliga från 1875, men troligtvis är allt trävirke utbytt någon gång under årens lopp.

Kvarnrännan är en kanal som höll samma vattenstånd som det i kvarndammen. Rännan skulle vara så vid att den kunde hålla högt vattenstånd även i sista änden när man körde med alla fyra vattenhjulen.

Att köra samtidigt med alla vattenhjulen gick nog för sig bara vid särskilt hög vattenföring i ån.

 
         
    Vattenhjulens diameter är ca 290 cm och den inre bredden är 110 cm.  
         
    Vattnet sprutar om det sista vattenhjulet i raden. Detta hjulet drev tidigare en kvarnsten men driver numera endast spånhyveln. Denna finns i det lilla huset till vänster och drivs av vattenhjulet via axeln som man ser på bilden.  
         
   

I kvarnens undervåning finns det mäktiga maskineriet som växlar vattenhjulets rotation till att driva den övre kvarnstenen i en fart som är flera gånger högre än vattenhjulets. Det lilla kugghjulet är av gjutjärn liksom det stora hjulet, men det stora hjulets kuggar är av trä, fastkilade i öppningar i järnkransen. Oxel anses vara bäst till kuggar för att virket är starkt och hårt.

Den övre kvarnstenen bärs av den lodräta axeln som syns överst i bilden. Axeln går genom understenens centrumhål vilket tätas med en bussning. Genom att höja eller sänka ena änden av den stock som den lodräta axeln vilar på, så ställer man in avståndet mellan kvarnstenarna och därmed grovleken på mjölet.

Den grova axeln genom det stora kugghjulet är av trä och går ut genom väggen, genom vattenhjulet och vilar med sin järntapp i en likadan lagring som den som syns på bilden. I äldre tider lagrade man axeltappen i ett stenlager eller helt enkelt i hårt trä, ek eller i norra Sverige tallvril eftersom det inte fanns ek där.

 
         
   

Om man går över bron vid kvarnens gavel till den lilla holmen i ån, så kan man se en husgrund där. I det huset torkades och rostades havren för att skalas mellan kvarnstenarna och därefter malas till skrädmjöl.

Skrädmjölet användes till att baka tunnbröd som gräddades i de murade bakugnarna som fanns i varje bostadshus på den gamla tiden. Havretunnbrödet ansågs vara gott och näringsrikt och var mycket uppskattat under 1800-talet och kanske även tidigare.

För att mala havre till tunnbröd skulle kvarnstenarna vara "gråbergare" från Lianefjället. Stenarna skulle dessutom vara slitna och "slöa" så att de gned mjölet så att det blev extra fint. Gråbergsstenarna måste hackas med jämna mellanrum för att ha en kornig och skarp yta, så man passade väl på att mala tunnbrödsmjöl när de var slitna och skulle till att hackas.

Hackningen av kvarnstenarnas malyta gjordes med en "kvarnhacka" som hade en vass spets. I den övre stenen hackades oftast också ut svängda ränder. Materialet i stenarna var lianeskiffer som är en sorts sandsten. Uppe på Lianefjällets yta var stenen minst skiffrig och passade bra till kvarnstenar. Längre ner i berget höggs bl a trappstenar, skorstensstenar, "brunnshaller" och trädgårdsplattor. Allra längst ner där berget var mest tunnskiffrigt höggs takskiffer av mycket hög kvalitet.

Kvarnens nuvarande stenar är modernare gjutna stenar, såvitt man kan se.

 
         
   

Det betagande vackra vattenfallet nedanför dammanläggningen ser ut att kunna fungera som en laxtrappa när vattenföringen är hög.

Den nuvarande dammanläggningen är gjord på senare tid. Innan dess var anläggningarna av trä.

 
         
    Från stranden mittemot kvarnen slingrar sig en smal viltstig upp till stranden ovanför vattenfallet. Uttern använder ofta sådana smala stigar för att slippa passera svårare hinder längs vattenvägarna, men det kan väl också tänkas vara bävern som använder stigen. Uttern håller nu på att återvända till vattnen i Dalsland efter att ha varit borta i många år.