Sommarkväll vid Bodanesjön, troligen i slutet av 1940-talet. Selma på Borgen, Selma Karlsdotter, har fått besök av ungdomar och spelar grammofon för dem under överinseende av Skomakarn på Grönkvistere, Karl Adolfsson. Skomakarn bodde i gården som syns på andra sidan sjön.
 

 

   
Utsikt från Strides i Söränga över Forsebol, Ed och Åsen en sommardag omkring 1960. Foto: Alrik Andersson
   

 

 

 

När jag letade efter gamla bilder för att visa under en bildkväll med material från Fjället i Ör socken i Melleruds kommun, fick jag möjlighet att inventera och scanna i fotoalbumen hos några familjer här i bygden. De ville också generöst dela med sig av bilderna till andra som är intresserade av gamla tider samtidigt som att bilderna blir bevarade för framtiden och får en photoshopbehandling för högre kvalitet. Kanske kan också informationen om några av bilderna kompletteras i och med att de publiceras, många av de allra äldsta bilderna saknar helt uppgifter om namn osv.

Jag som redigerar denna bildsida är Ingmar Andersson och jag kommer efterhand att fylla på med de mest intressanta av de gamla bilderna jag har samlat i datorn. Jag föddes i Tonsberg 1943 och har större delen av mitt liv bott i Fjället som är bygden väster om Örsjön i Melleruds kommun.

Jag har skrivit en bok, "Fjället", där man kan läsa om nästan alla personer och platser som visas och omtalas på denna webbplats. Alla dessa bilder, och ännu fler, borde kanske ha varit med i boken, men dels hade jag inte tillgång till bilderna vid den tiden och dels blev boken i tjockaste laget även helt utan bilder.

http://www.irenius.net/ finns mycket att läsa om Fjället! Den handlar om Irenius Petterssons lanthandel som startades 1870 vid Stampen. Grundmaterialet är två års reskontrabok som är bevarad. Där har Irenius noggrant antecknat alla skulder och fordringar i affären: tidpunkt, vara, kund med adress, bud, pris.

E-mail

 

   

 

Nästan alla bilderna kan förstoras genom att klicka på dem. Den större bilden hamnar då i ett nytt fönster som kan dras ner och beskäras efter behov så att man kan se bildtexten och den större bilden på samma gång.

Klicka på fliken där den stora bildens namn står, håll knappen nere och dra ner bilden så att den frigörs. Minska omfånget på bilden genom att dra in bildkanterna så kan du läsa bildtexten ihop med den större bilden.

 

 

REGISTER

Klicka för att komma dit du vill!
  Bikupor  
  Benjamins (Åsmule)  
  Borgen (Åsmule)  
  Forsebol kvarn och såg  
  Ellens (Ed)  
  Erik Svenssons (Åsen)  
  Falebacka (Åsmule)  
  Fotografen Oskar Andersson, Äckera  
  Gladers (Hagen)  
  Gubben i berget (Blixerud)  
  Gårdsnamn  
  Hallere (Åsen)  
  Hattparad  
  Jonssons (Ed)  
  Kvimon (Gunvarbyn)  
  Kvistere (Åsen)  
  Kyrkesten (Forsebol)  
  Norra Dråga (Gunvarbyn)  
  Rusells (Gunvarbyn)  
  Svensegårn (Åsmule)  
  Sågverket vid Sjöbotten (Rud)  
  Sörbodane  
  Tappere (Hult)  
  Tonsberg  
  Torpet (Högsbyn)  
  Trinsedoning  
  Vargjakt  
  Werners (Bodane)  
  Äckerekasa (Högsbyn)  
 

 

 
     

 

         
 
   

Sjuberga-Karlsson var en känd bygdefotograf som tidvis verkade i Dalsland i slutet av 1920-talet fram till omkring 1930. Kanske fanns det fler fotografer som hade samma stil med en närbild och en större vy monterade till en enda bild med närbilden överst. Kanske hade Sjuberga-Karlsson även andra modeller att välja på.

Några bilder av varierande kvalitet, men i typisk sjubergastil, hittade jag i fotoalbumen här i Fjället. Jag plockar in dem här och där på sidan.

Läs mer om Karlsson på http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Karlsson_(fotograf)

   
 

En typisk Sjuberga-Karlsson-bild: En närbild på boningshuset kombinerad med en bred vy av gården eller byn. Några av bilderna är daterade till 1930 och man kan anta att övriga är gjorda samma år eller näst intill.

Just denna gård vet jag inte var den ligger. Originalbilden finns i Rusells fotoalbum (Gunvarbyn). De hade släkt nere i Ör och bilden kan vara därifrån.

         

 

 

Kyrkesten

 

   
  Soffi på Kyrkesten vid sin stuga mitt uppe på Kroppefjäll. Är det kanske material till korgflätning hon sysslar med?  

Soffi på Kyrkesten med sina kor. Sofia föddes på Kyrkesten 1858. Hon hade en son, Johan Andersson, som föddes på Kyrkesten 1887.

Kyrkesten var ett av de första torpen inne på Kroppefjäll och friköptes i mitten av 1800-talet så att det blev en egen fastighet. 1921 flyttade Sofia och Johan till Blixerud men Kyrkesten fortsatte alltid att vara "hemma" och Sofia vallade korna dit upp varje sommar ända tills hon dog på sommaren 1940 medan hon gick i skogen och vallade sina kor längs vägen till Kyrkesten.

 
till REGISTER

 

'

Åsen, Kvistere

 

       
  Åsen, Kvistere. Gården finns inte kvar längre, den lades ihop med Erik Svenssons gård som syns till vänster på den nedre vyn. Ladugården revs och huset flyttades till Svalemyren nära Rostock i början av 1940-talet efter att Mali på Kvistere hade dött..   Mali på Kvistere, Amalia Nilsdotter, var född på Kvistere och tillbringade sitt arbetsliv på Stora Hagen där hon var trotjänarinna hos häradsdomaren. På äldre dagar flyttade hon hem och tog över gården, där hon tog hand om gamla människor och fick betalt för det av kommunen.  
till REGISTER

 

 

Ed, Jonssons

 

 
Ed, Jonssons, ca 1930. Anders Jonasson med sin sondotter Irma.
 
   
    Ed, Jonssons,vid sekelskiftet 1900, dvs 30 år eller en generation tidigare än bilden till vänster. Originalfotot är ca 16x23 cm och så här såg det ut när det kom ut ur scannern.  

 

       
  Här har jag klippt bort ramen och snyggat till kortet lite. Det är ett mycket skarptecknat fotografi som det gick att förbättra och delförstora en hel del i datorn.   Del av området till höger om huset i förra bilden, urklippt och förstorad. Efter att jag ändrat kontrast och exponering framträder gården Hallere i Åsen överraskande tydligt!  

 

     
  Jonas Olsson, som sitter på verandan, dog år 1900 så bilden måste vara tagen senast detta år. Man kunde ändå ha gissat på denna tidpunkt när man ser att alla kvinnorna, även de yngre, har klänningar som når ända ner till marken. Ganska snart efter sekelskiftet höjdes kjolens nederkant så att skorna syntes, till en början dock bara på de yngre kvinnorna.    

Jag har klippt ut och förstorat verandan som med sin träkrona är husets förnämsta prydnad. Kanske är den nybyggd och rent av orsaken till att bilden gjordes. Det har nyss regnat och öfsedroppet har stänkt upp på husväggen ovanför verandataket. Man kan anta att takrännor kom att sättas upp rätt snart...

Under en period runt år 1900 byggdes öppna verandor med riklig snickarglädje på många gamla hus i Fjället. Det sägs att i just denna trakten gjordes verandorna särskilt fina med en lite egen stil. De var väl något av statussymboler och kontrasterar starkt mot de i övrigt enkla husen. Något senare in på 1900-talet blev glasverandor på modet och de flesta av de öppna verandorna glasades in, några enstaka finns dock kvar i bygden.

 
 
till REGISTER

 

 

Åsen, Erik Svenssons

 

     
  Åsen, Erik Svenssons, ca 1930. Detta huset byggdes någon gång i början av 1900-talet. Det gamla huset stod på en plats strax bakom det nya.  

Åsen, Erik Svenssons, 1920-talet. Dottern Anna, husmodern Augusta, sonen Erik, sonen Anton, dottern Ellen och husbonden Gustaf Svensson. Sonen Oskar har kanske redan rest till Canada där han var farmare i många år.

Det är höbärgning och Anton kör släpräfsan som släpar fram höet till såtan, som från början är en spetsig stör som sitter i ett hål i marken, där männen med sina högafflar hänger upp höbördorna på stören. Lite ovan marken sitter det en tvärkloss på stören som håller höet uppe från markfukten. Kvinnorna med sina "rivor" räfsar ihop höet. När gräset har slagits med lien används rivorna till att sprida ut och vända gräset så att det torkar bra.

 
 
 
till REGISTER

 

 

Vargjakt i Canada

 

             
    Oskar Svensson från Åsen och Pete. Kanske var Pete en av pälsjägarna. Bland vargarna på släden ser man en räv, synbarligen en vanlig rödräv. Åtminstone tre gevär ligger där också. Man kan undra över hur jakten har gått till, jag har inte hört den historien berättas. Bara att vargarna hade dödat en häst för Oskar, farmare i Canada.    
till REGISTER

 

 

Ed, Ellens

 

     
 

Ed, Ellens, ca 1930. Man rev det gamla parhuset 1914 och byggde ett nytt hus ett trettiotal meter söder om det gamla. Det gamla vände framsidan mot söder, det nya mot öster. Det nya huset är numera tillbyggt åt norr och verandan är inbyggd, men är för övrigt kvar som det var.

  Ed, Ellens, nutid. Jag har kopierat in parhuset så gott det går på sin gamla plats. Det syns inte helt för verandan är i vägen. Jag måste ju ta kortet exakt från samma plats som kameran stod på när parhuset fotograferades. Människorna ser ut lite som bleka spöken (vilket de ju också är) i skenet från en låg novembersol, men de står troligen på de rätta platserna.  

 

 

     
 

Ed omkr 1906. Det gamla parhuset på "Ellens". Fr v Karl och Maria Andersson, en syster till Maria och en bror, Richard Edgren, längst till höger en bror till Karl som kan vara Gustav. Huset revs 1914 och det nuvarande huset byggdes upp med användande av material från det gamla. I skiffertaket kan man urskilja årtalet 1839 eller möjligen 1830 lagt med ljusare skiffer. Lägg märke till hur personerna är placerade med luckor för att visa dörren och fönstret -eller kanske för att personerna skulle få en jämnare bakgrund.

Karl och Maria var mina farföräldrar och jag misstänker att bilden är deras bröllopsfoto. Alla är högtidsklädda, farfar har till och med rock med långa skört som jag inte tror hörde till hans normala finkläder. De gifte sig 1906.

Karl och hans bror Benjamin köpte gården omkring 1905 av Christina Hansdotter som var änka efter nämndemannen Anders Jansson. Christina och Anders hade bott i huset sedan 1863 och möjligen var Christina född där. Hon var dotter till rotemästaren för Ed, Hans Andersson. Christina bodde kvar i parhuset som undantagsägare fram till 1913 då hon flyttade.

  Karl och Maria på gamla dar. Det sägs att detta var sista gången de åkte till kyrkan efter gamla Sonja och också sista kyrkfärden med trilla. Då bodde de i Tonsberg, dit de hade flyttat redan 1916.  
 
till REGISTER

 

 

Om gårdsnamn

 

   

Gårdsnamnet "Ellens" är på ett sätt typiskt för gårdsnamn här på trakten och kanske också på andra trakter. När byarna splittrades genom storskifte och enskifte för ett par hundra år sedan så tvingades många gårdar att flytta från bytomten ut i omgivningarna. Alla bodde fortfarande inom byn som inte var någon tätbebyggd by längre men hade kvar sitt uråldriga namn. Vilket för övrigt många gånger är bildat av ett mansnamn på den tiden när byn var en ensamgård. Namnet på den utflyttade gården blev nästan alltid detsamma som på familjen som bodde där på samma sätt som det säkert var i den ursprungliga byn. Ellen bodde många år som änka på denna gården och "Ellens" blev ett naturligt namn på gården. I och för sig är nu inte Ellens en utflyttad gård utan husen är byggda på den gamla bytomten.

Oftast ändras gårdens namn när det kommer nya innehavare fast det kan ta ett tag innan det nya blir etablerat. Rätt ofta är det så att om den nya innehavaren är en välkänd person i bygden så blir gårdsnamnet den personens förnamn. Kommer en främling och flyttar in får gården för det mesta dennes efternamn, i genitivform förstås med -s på slutet.

"Ellens" är vad jag kallade denna gården i min bok Fjället och många kallar fortfarande stället för Ellens även om det nu är Ellens måg Sture och barnbarn Ellinor som bor där. Det finns säkert många som tänker på denna gården som "Astrids", Astrid var Ellens dotter. Även "Gustaves" kan vara det rätta gårdsnamnet för en del äldre människor. Gustav i Ed var Ellens man och min farbror. Så en gård kan ha flera olika namn som vart och ett samtidigt är aktuellt för olika personer.

   
till REGISTER

 

 

Tonsberg

 

 
 

Tonsberg, ca 1930. Gården köptes 1916 av bröderna Benjamin och Karl Andersson. Till gården hörde kvarn och benstamp. Benjamin byggde upp en ramsåg och även en elgenerator som levererade ström till de närmaste gårdarna.

Anläggningen brann ner 1920 och byggdes upp igen året efter och drevs därefter helt med turbiner efter att dittills ha drivits mest med vattenhjul. På 1930-talet lade man ner kvarnen och bara sågverket blev kvar. 1956 byggde Karls son Alrik upp ett nytt sågverk på planare mark några hundra meter från vattenfallet. Med elströmmen var man inte längre beroende av att lägga industrier intill vattenfall där det nästan alltid var trångt och oländigt.

Karl och sonen Almer visar upp gårdens hästar, som det brukades när det skulle fotograferas. Jag tror att det kan vara fotografen Anders Karlssons cykel som står lutad mot timmervältan till vänster i bilden.

  Tonsberg, 1950-talet. Kvarnlokalen används nu till att såga lådvirke av spillvirke från sågverket och till att spika fisklådor som oftast levererades till Gravarne (Kungshamn). Det är Rune Lundblad som spikar och Gustaf Rundström som kör lastbilen. Den bilen gjorde många turer till Gravarne med sin höga men lätta last och utgjorde en fara för telefon- och el-ledningar som korsade vägen.    
 

 

       
Tonsberg 1950-talet. Att spika fisklådor var det första egentliga arbetet vi pojkar hade där vi kunde förtjäna lite pengar. Uthålligheten var kanske inte så stor i början, det var så mycket annat roligt som lockade på sommarlovet. Men det var rätt fint att stå på trädäcket över älven och spika när det var vackert väder.. Och vi fick blå fingrar av spikningen, precis som de stora pojkarna. Dels av att hammaren träffade fingertoppen ibland så att nageln blev blå, men mest av att den blanka järnspiken färgade vänster tumme och pekfinger i stålblått. Då kände vi oss som riktiga arbetare! Men när bryggeribilen stannade alldeles intill så fick vi inte köpa pilsner som de stora pojkarna utan bara Åmåls Ljusa.   Tonsberg 1950-talet. Fotografen står på plankorna som just har kommit ut ur sågramen. Till vänster ligger några grova block, 12"x12", som säkert skall till Uddevallavarvet där de används när man bygger stapelbäddar. Blonde John och Kalle på Rud(?) lastar den gamla Fargon med nysågat virke som skall köras ut och staplas på ett rymligare ställe där vinden kommer åt.   Tonsberg, gamla sågen. Mannen är Oskar Stefansson och kanske har han legosågat timmer och hämtar sågat virke och bakhoar? Han har en kraftig vagn med breda järnskodda hjul och kör med parhästar.
 
   
     
till REGISTER

 

 

Sörbodane

 

     

Sörbodane, ca 1920. Mannen som står upp kan vara Sven Hansson som ägde gården och bodde där. Gården beboddes fram till slutet av 1930-talet och stod sedan öde och husen ruttnade långsamt ner. Sörbodane var ett av de finaste ställena runt Bodanesjön.

Vid fallet i Stockanebäcken nära gården fanns detta vattenhjul som framförallt användes till att driva en spånhyvel men det drev även vedkapa, slipsten, hackelsemaskin och potatiskvarn.

Foto vattenhjulet: Oskar Andersson, Äckera

 
till REGISTER

 

 

Hattparad

 

 

Två fantastiska bilder på vackert uppklädda ungdomar i Fjället omkring 1907. Dessutom noggranna anteckningar! Det kan vara Richard Edgren som har skrivit. Richard var bror till Johan som tog bilderna.

Klicka på bilderna för att förstora!

   
 

Höljen Ör omkr. 1907

Övre raden fr vänster: J. Aronsson, Oskar Strid, Viktor Eriksson, And. Joh. Edgren o. Karl Edgren.

Nedre raden: Viktor Andersson, K. Lindberg, Alma o. Anna Strid, Höljen, Anna på Fjällsäter, Mina på "Torpet", sist ägare av "Lyckorna" Högsbyn o. Emma Edgren

   

Taget vid bron, på Edstorp (Strömmen) 1907 av Johan Edgren (bror)

Övre raden fr. vänster: Karl Arvidsson, Alexander Aronsson, "Lyckorna" Högsbyn, Karl Edgren, Alfred Göransson, Anna Karlsson Forsebol, Maria Jonasson Forsebol, Augusta Jakobsson Stampen, och Helga Aronsson Bodane.

Mellersta raden: Hilda Andersson Forsebol, Hulda Jonasson Forsebol, Augusta och Frida Edgren, Sofia Göransson och Alma Jonasson Forsebol.

Sittande: Mina på "Torpet" (Senast "Lyckorna" Högsbyn) och Emma Edgren Ed.

 
 
till REGISTER

 

 

Rud, sågverket vid Sjöbotten

 

 

Till gården Gullesbyn nära Örsjöns södra ände hörde stora områden med orörd skog på Kroppefjäll. År 1919 köptes gården av bröderna Eriksson från Frykerud i Värmland. De började avverka skogen och köpte samtidigt gården Rud vid norra änden av Örsjön. Där byggde de upp en ramsåg för att såga virket. Sågramen, ett dubbelt kantverk och andra maskiner drevs med en ångdriven lokomobil. Det sågade virket staplades och torkades och kördes på snöföre till järnvägen i Dals Rostock.

Timret höggs på vintern, kördes med häst ner till Vrångebäck och flottades längs Örsjön till sågen i Rud. Vintertid sågades virke med en klingsåg vid Platsen söder om Örsjön. Den sågen drevs med en något mindre lokomobil.

Arbetsfolket kom till stor del från Värmland, där fanns kunskap och vana vid virkeshantering. Axel Hellentin, f 1909 och senare kyrkoherde i Ör, berättade för mig om sågen. Han arbetade där som tonåring när familjen bodde i Rud och hans far var förman på sågen.

 

   
     

Detta fotografi finns hos Jonssons i Ed. De visste inte var det var taget men jag är ganska säker på att det är från sågen vid Sjöbotten. Det skulle kunna vara taget av Oskar Andersson i Äckera som var jämngammal med och god vän till Johan Jonsson. Oskar är ju också med själv på nästföljande bilder.

 

 

     
 

Denna bilden finns i Richard Edgrens album och är t o m daterad. Det är antagligen taget av Oskar Andersson i Äckera. Även Richard var jämngammal och god vän med Oskar. Dessutom står Oskar själv mitt i bakre raden! Uppe i vänstra hörnet har jag för jämförelse fällt in en annan bild som Oskar har tagit på sig själv.

Kameran riktar sig mot väster och vi ser den branta skogssluttningen och början av backen "Långebräcka" som svänger upp mot höger. Den vägen var förr landsväg innan den mindre branta "Hultebacken" byggdes

 

En bild som fanns bland de få glasplåtar som räddades undan förstörelse när Äckera skulle rivas efter att Oskars föräldrar hade dött. Jag tycker mig se fotografen Oskar sittande som nummer fyra från vänster. Axel Hellentin är en av pojkarna i mitten av bilden. Mannen som sitter längst ut till höger på bilden är samma man som sitter som nummer två från höger på den förra bilden.

I bildens bakgrund ser man en virkesstapel med tak till vänster. Till höger ser man sjön och lite av vägen som går från Sjöbotten mot Hagen. Man ser lite av sågbyggnaden och gubbarna sttter och står på sågade bräder. Någonstans bakom gubbarna, eller kanske utanför bildens vänstra kant, bör tegelbruket finnast. Tegelbruket hörde till gården Rud och drevs av Eriksönerna med samma manskap som vid sågen. Bl a brände man murtegel till ladugårdsbygget i Gullesbyn.

 

 

       
 

Två huggare och två körare i Gullesbyskogen, 1920-talet. Huggarna har yxor och den ena har också en stocksåg för att fälla och kapa träden, den andre har en bågsåg förutom yxan. Detta var alla verktyg som användes för att fälla, kvista ochi kapa träden. För att hantera och lasta stockarna användes en timmertång. Diverse kilar, spakar och hävstänger tillverkades med yxan i skogen.

På hästtransporternas tid kunde man inte få ut virket ur skogen utan snöföre, bara korta sträckor kunde virket släpas på barmark. Vintern var den årstid när man kunde transportera tunga saker på slädar över hårdfrusna mossar och sjöisar och på enkla snö- och isvägar genom oländig terräng. En mild barvinter kunde lamslå stora delar av skogsavverkningen.

   

Baksidan av förra bilden.

Aug. Sandberg Gundvarbyn Dals-Rostock

Skogsarbetare i dät stora Fjället Gullesbyn.

August Sandberg är den huggare som sitter med bågsågen på förra bilden. August var skicklig jägare, fiskare och biodlare. Han bodde på Dråga i Gunvarbyn, en bild därifrån syns under "Biskötsel" här nedanför.

 
 
till REGISTER

 

 

Lite om biskötsel

 

 
 

Sandbergs i Dråga, omkring 1939. Dottern Olga med hunden Dolly, sonhustrun Valborg (gift med Erik) troligen med dottern Solveig, Maria, August och sonen Axel.

Bikuporna, med hattar av långhalm, står i en prydlig rad på bibänken. Ja, det är nog t o m två bibänkar, en med fyra kupor och en med två. Mellan två slanor, en på huset och en på magasinet, hänger radioantennen. Radion drivs med en ackumulator som laddas nere i bygden eftersom det saknas ström i Dråga. Lien hänger i ett träd bakom bikuporna, högt upp för att vara barnsäker. August var omtalad för sin skicklighet med lien.

  Troligen 1930-40-tal. Erik Svensson, Åsen, håller i halmkupan. Vem som håller i säcken vet jag inte. Och jag vet inte riktigt vad de håller på med heller. Ett moment i skötseln av halmkuporna var att man trummade på kupan för att få bina i viss rörelse eller stämning, och det kan möjligen vara det de håller på med.  

Hos Skomakarn på Grönkvistere, det kan vara nån gång på 1940-talet. Åke i Åsmule (till vänster) har kommit på besök och de står vid bibänken. Här har halmkuporna tak av granbarkstrutar och man ser lite av bibotten som är en träskiva som utgör botten i halmkupan. Kupan står lös på bibotten.

Biskötseln här i trakten gick på den gamla tiden till så att man fångade så många svärmar man kunde på sommaren och på hösten slaktade man bina genom att elda svavel under halmkupan, som då stod öppen utan bibotten, så att alla bina dog och man kunde skörda honungen. Man invintrade några av de starkaste samhällena som då fick behålla sin honung och som nästa sommar producerade nya svärmar, osv. Läs http://ffk-hembygd.se/FFK-hembygd/binskotsel.htm

Det är intressant att se att dubbeldörrarna på huset här öppnas utåt. Det kan tyda på att huset hör till de något yngre. Dörrarna öppnades så gott som alltid inåt just på bostadshusen förr i tiden. Men om de senare byggde till en glasveranda så öppnades verandadörrarna, oftast dubbeldörrar, oftast utåt.

 
 
   
till REGISTER

 

 

Trinsedoning

 

       
  Ögårn, Ed. 1923. Mannen är troligen Almer Andersson i Tonsberg och kvinnorna kan vara några av hans mostrar. De kör hö på en "trinsedoning" som var ett fordon som hörde till torp och små gårdar i skogen. Ursprungligen var de små framhjulen "trinser"dvs runda massiva skivor. Kanske var trinsedoningen en utveckling av dragkärran som hade två stora hjul och drogs för hand. Kärran fästes vid framstället med en kraftig sprint och kunde lätt tas loss. Det var en smal och smidig liten vagn som kunde vända på litet utrymme, eftersom de låga framhjulen kunde vridas helt in under flaket. Den kunde också hanteras för hand om det behövdes. Det mesta av lasten vilade på de större bakhjulen.   Kårre 1950-60-talet, Verner Arvidsson med sonen Sven-Erik. En trinsedoning för att köra gödsel med. Den ser ut att vara lite kortare än hödoningen på vänstra bilden. Jag skulle tro att det gick att tippa av lasset med den, precis som med de mindre gödselkärrorna jag har varit med om att använda. Tyvärr har jag inte sett någon trinsedoning i verkligheten, men jag kan tänka mig att den var enkel att bygga om och anpassa till olika användningsområden. T ex att förkorta eller förlänga eller att växla mellan höskromma och gödselskromma.    
till REGISTER

 

 

Fotografen Oskar Andersson, Äckera

 

   
 

"Stocken" över Bergkanalen. Mannen till vänster är Richard Edgren och den andre är Oskar Andersson, Äckera. Kvinnorna är okända. Säkerligen är Oskar också den som tagit fotot med hjälp av självutlösare. Han var konstnär, flitig och skicklig fotograf och jag tror att han är fotografen bakom ett stort antal av alla de anonyma bilder som finns i bygdens fotoalbum. Säkert är att alla bilder på denna sida vars märkning börjar med OA är tagna av Oskar på Äckera. Han dog år1933 i tuberkulos, 31 år gammal.

Bergkanalen sprängdes ut mellan Timmersjön och Höljesjön när Kabbosjön sänktes. "Stock" var en allmän typ av gångbro. Oftast var det nog två stockar tillsammans, som på bilden. Här är det två räcken medan de stockar jag minns bara hade ett enda. En "stock" finns fortfarande kvar och det är "Grunnestocken" mellan Linde och Åsmule som är bredare och har korta bräder tvärsöver de två stockarna.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

 

Strides, Söränga, Forsebol, 1920-talet. Mittenbilden finns i Oskar Anderssons samling och jag funderade mycket på var och när Oskar hade tagit den. Man kan se att det är öppen mark bakom, att stället ligger högt och att marken lutar neråt höger. Och husen, vet man ju, vänder sig oftast mot söder och sydväst på de gamla boplatserna. Så fick jag se bilden till höger när jag letade efter nåt annat bland alla bilder, och frågan fick svar. Bilderna kan vara tagna vid samma tillfälle, Matilda och Anders Johan har samma kläder på båda bilderna.

Allt stämmer bra in på Strides i Söränga. Det huset revs strax efter 1939 när Strid hade dött. Kanske blev timmerväggarna bränsle som så många andra gamla hus under kriget.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

 

"Fam. Strid
Sörängen
Omkr. 1922" står det på baksidan.

Anders Johan Strid var den siste soldaten för Åsmule och han flyttade till Söränga när han hade slutat sin soldattjänst. På fotot finns både barn och barnbarn med, kan man tänka.

Kanske är också ovanstående bild tagen av Oskar Andersson. Den finns i Mats Svenssons album. Ett urval av Oskars bilder följer här nedan.

 

 

     
 

Äckera, Oskars mor Augusta står på trampen. Familjen flyttade hit 1904. Tidigare hade Johannes Eriksson med familj bott där i många år. Johannes var sågare på Högsbyns såg som låg bara ett hundratal meter från Äckera. Huset revs kanske någon gång på 1950-talet. Vid rivningen upptäcktes ett hundratal av Oskars glasplåtar vilka senare skänktes till hembygdsföreningen.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

 

Fotografen själv, Oskar Andersson, Äckera. Vi vet inte när han började fotografera. Han var född 1902 kanske började han fotografera 1920 eller något år innan. Kanske fotograferade han ännu i början av trettiotalet, vi vet inte. Han dog 1933 i TBC på ett sanatorium i Halland. Han valde ett sanatorium långt från hemmet för att föräldrarna inte skulle se honom brytas ner och dö av sjukdomen.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

 

Kanske är det vid middagsmjölkningen? Det var vanligt förr att man mjölkade en gång mitt på dagen ute på betet. På bilden är från vänster: Elly, Aina, Margit, Ester, Erik och Ivan. Familjen Ivan Johansson bodde på den gård jag kallar "Larssons". Efter Ivan bodde Patrik Johansson med familj på gården i många år, innan Lennart Larsson köpte den.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

 

 

       
 

Stor-Erik i Kårud (med spade), Erik i Forsebol (med skottkärra) och Erik i Åsen (med korp) schaktar bort hård pinnmo när kraftstationen vid Forsebolsfallet byggs, troligen nån gång i slutet av nittonhundratjugotalet. Som synes är redskapen endast korp, spade och skottkärra, samma redskap som t ex det mesta av de svenska järnvägarna byggdes med..

Foto: Oskar Andersson, Äckera

 

Oskars mor Augusta på Äckera mal kaffe framför rörspisen. Vid sidan av spisen har hon stoppat in ved för att torkas. En rörspis är byggd ungefär likadant som en kakelugn men den har putsad yta och saknar kakelplattor.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

 

Forsebolsfallet 1920-talet. Fallet forsade fritt i några år efter det att kvarnen och sågverket lades ner och revs 1920 och innan kraftstationen byggdes. Till höger syns fundamentet till ett av de stora vattenhjulen som drev kvarnstenarna. Sågverket låg på andra sidan älven men det syns inga spår av det på bilden. Ovanför fallet skymtar gaveln på kvarnsmedjan som fick stå kvar när kvarnen revs.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

 
till REGISTER

 

 

Forsebol kvarn och såg

 

       
 

Fritt fall i Forsebol, 1920-talet. Kvarnen och sågen är rivna. Grundmurar efter kvarnen syns längst till höger. Sågverket låg ungefär där fotografen stod. Snart, i början av 1930-talet skulle kraftstationen komma att byggas.

Det var nog så att när kvarnen och sågen båda hade tagits ur bruk så behövdes inte dammen heller och när den revs så blev låglänta marker uppströms torrare och odlingsbara. Även en bergklack vid bron sprängdes bort så vattnet sjönk troligen minst en meter vid kvarndammen men, förstås, allt mindre ju längre uppströms man kom.

Foto: Sjuberga-Karlsson

     

Forsebols kvarn och såg, före 1920 då båda anläggningarna revs. Man kan se att sågen till vänster låg högre upp i fallet och därmed hade lägre fallhöjd. Då krävdes i stället ett större vattenflöde för att sågramen med det grova bladet skulle orka skära. Det var mest kvarnen som prioriterades, sågen kördes när det var mycket vatten i i älven så att det räckte till båda. Överst syns Kvarnstugan där mjölnaren bodde och till vänster om den ser man gaveln på kvarnsmedjan där kvarnhackor m m smiddes, vässtes (genom att smidas ut) och härdades.

Vattenytan i älven nedanför kvarnen är högre än i dag eftersom ett mindre vattenfall längre ner sprängdes bort när kraftverket byggdes. Det var norra halvgården som ägde det nedre fallet och där låg troligen en kvarn tidigare.

 
 
till REGISTER

 

 

Högsbyn, Äckerekasa

 

         
 

"Äckerekasa?" står det på baksidan av fotot, med ett frågetecken efter. Äckerekasa hette de två torpställen som låg ett par hundra meter NV-NNV om Stampen, lite upp i bergsluttningen där det är plan mark. Ett ovanligt tydligt och skarpt fotografi är det, där man ser varje detalj av stugan när man förstorar upp originalet i datorn. Det skulle faktiskt gå att identifiera kvinnan som står i dörren om man ser henne på någon annan bild.

   

 

 

   
till REGISTER

 

 

Hagen, Gladers

 

     
  "Albin Gladers 1931". Jakob Gladers stuga. Jakobs son Albin bodde där efter Jakob. Stugan låg på Hagens mark där det senare öppnades ett grustag, Varpet. Stugan flyttades till östra sidan av Örsjön där den ännu finns kvar.  

Skifferhuggaren och backstugusittaren Jakob Glader, född 1823, berättade år 1884 sin händelserika livshistoria för August Bondeson som skrev ner den i boken "Historiegubbar på Dal". Läs utvalda delar av historien på http://www.irenius.net/kundsidor/Jakob_Glader.html

 
 

 

Albin Glader dog 1928 så stugan har nog stått obebodd i tre år innan bilden togs. Skiffertaket av stora oregelbundna hällar börjar bli dåligt och börjar rasa in ovanför dörren. Jakob Glader byggde huset omkring 1866 och gjorde ett torvtak. Så här skrev August Bondeson 1884 när han besökte Glader:

   Sen vi strävat stora vägen uppför Långebräckan - en av de brantaste körelidar jag sett - och kommit in i skogen Gråpälsan, veko vi av på en sidoväg, som ledde fram till Hagemossen, där flera små backstugor och torp lågo utkastade långt ifrån själva gården.
Den första stugan däruppe i backen, strax inom hägnaden, var Jakob Gladers. Hon liknade Backmans, men var större och vida bättre underhållen. Taket bildade som en väldig borste av manshög råg, som blivit sådd för att binda torven. Framför gaveln åt solsidan voro några kvadratalnar jord inhägnade till kryddtäppa, och här blommade tusenskönor och auriklar mellan de gröna salvia- och stormhattsstånden.

 
till REGISTER

 

 

   
Hult, Tappere. Tappere var ett torp, eller kanske en backstuga, i Hults skog vid gränsen till Södra Bäckebol. Några hundra meter söder om OK-stugan i Dals Rostock ligger stugruinen. Jag fick det vänstra kortet från Arvid i Lappere och det är taget av hans far Oskar Arvidsson. Det är litet som ett frimärke men det blev ändå hyggligt skarpt när jag förstorar det lite. På baksidan står det "Tappere 1931".

 

Det högra kortet är från Erik Svenssons i Åsen och jag har väl tänkt att jag får nog aldrig reda på vad det är för ett hus...

Men titta på gavlarna! Identiskt lika med ljusare panelbräder i samma läge och en vindskiva reparerad på samma sätt....

 

Högsbyn, torpet "Torpet" vid vägen mot Barlinemaden. Personerna är Jonas Olsson, dottern Mina och fosterbarnet Marta. Mina reste till Amerika 1909, kanske fotot togs i samband med att hon reste?

Huset har spåntak. Hyvlad takspån blev snabbt det kanske vanligaste takmaterialet efter att vattendrivna spånhyvlar och billig trådspik kommit i bruk under senare delen av 1800-talet. De tunna takspånen var inte så hållbara och vi ser på bilden hur en del av taket är omlagt och hur andra delar lappas och lagas efterhand som läckor uppstår.

till REGISTER

 

 

Blixerud, Gubben i berget

 

     
 

Skifferbrottet i Blixerud. Johannes, Alfred Göransson, Johan Nilsson. Johannes drev skifferbrytningen ensam.

Det sägs att han bodde i stugan men kanske hade han möjlighet att hysa in sig vintertid hos någon med bättre bostad, när det ändå inte gick att bryta skiffer.

 

"Johannes i Blixerud
Skifferhuggarn"

Bara halva stugan hade fyra väggar. Gavelväggen häråt ser ut att bara ha ris som är flätat mellan slanor.

 
till REGISTER

 

 

Åsmule, Borgen

 

     
 

Borgen vid Bodanesjön. De stående personerna är Matilda Jakobsdotter, hennes dotter Selma och Frida på Vika. Den vänstra av de sittande är troligen Hilma Rusell. Matilda var faster till Hilma. Kanske var det midsommar eller annan högtid för husgrunden är vitsmetad. Kortet finns i Rusells album, Gunvarbyn.

Stugan flyttades omkring 1890 från Bodane där den varit badstuga. Husets ytermått är ca 3 x 7 meter, inklusive förstugan som inte är timrad. Huset står ännu kvar på Borgen. Flyttning av hus på den tiden gick till så att man plockade ner huset i sina beståndsdelar, även alla timmerstockar, transporterade virket på släde eller vagn och byggde upp huset igen på den nya platsen. I praktiken var det timmerstommen och det bästa av de andra delarna man flyttade. Man passade förstås på att byta ut allt som var dåligt.

  Selmas och Tildas ko. Kon hade Selma fått från sin fästman Karl på Kasa (Slottet). Det var bara några år som de hade denna kon. Det var nog egentligen för lite mark på Borgen för att ha ko.  
 
till REGISTER

 

 

Gunvarbyn, Kvimon

 

     
  Gunvarbyn, Kvimon, omkring 1905. Jonas Johannesson och hustrun Kristina samt troligen dottern Justina. I bakgrunden skymtar bergstupen i Kristefjällskôl. Bibänkar finns i solväggarna vid huset och vid uthuset och är väl inhägnade, kanske för att inte korna ska komma för nära. Bikuporna är av halm med yttertäckning av långhalm. Huset är omålat men grunden och skorstenen är nyligen vitsmetade, kanske för att det skulle vara fint inför fotograferingen.   Gunvarbyn, Kvimon, omkring 1925. En generation senare, Frans Andersson och hustrun Justina med barnen Karl, Torsten och Anna. Träden har vuxit och skymmer nu Kristefjällskôl. Man kan tro att bilden är arrangerad för att likna den förra (som säkert hänger på väggen inne i stugan): Justina sitter på precis samma ställe som på förra bilden och fotografen står på nästan samma plats som förra gången.  
 
 

Denna hustyp byggdes på bättre torp och små gårdar. Genom ytterdörren kommer man in i en förstuga som oftast innehöll skafferi och en stege upp till vinden. Från förstugan kom man in i köket.

En variant av hustypen hade ett snedtak, "schecka", över förstugan men hade annars samma planlösning, så när som på att vindsuppgången fanns i köket mellan spisen och väggen. Se bilder vid "Hallere" nedan!

 
till REGISTER

 

 

Åsen, Hallere

 

           
 

Åsen, Hallere, ca 1930. På gården bodde Karl och Anna Asp med sina barn. Det större boningshuset var ganska nybyggt vid den tiden och det mindre användes som lillstuga. När familjen flyttat på 1940-talet revs husen och gården slogs ihop med granngården.

Namnet Hallere kommer troligen av att markerna lutar (hallar) ganska mycket här. Ändelsen "-re" är från början "-rud" och betydde för längesedan "röjning". Numera betyder ändelsen helt enkelt "boställe". Hallere kan platsen också få heta om t ex en familj Hall bor där eller om det finns mycket stenhällar (stenhaller) där.

 

Åsen, Hallere, troligen år 1905. Aron Jonsson med hustrun Maria och fosterbarnen Britta och Anna. Anna kom senare att gifta sig med Karl Asp och de övertog gården. Britta blev senare gift med Benjamin Andersson i Åsmule.

Huset är samma hus som syns överst på förra bilden. Detta är en riktig högtidsbild! Alla är finklädda, ett bord med fin duk och en praktfull krukväxt har ställts ut och husgrunden är nyligen vitlimmad. Närmast kameran står bibänken med två halmkupor som har yttertak av långhalm. Om man jämför fönstren på denna bilden och den till vänster så ser man att sexton glasrutor per fönster på det gamla huset har blivit sex på det nya huset.

   
till REGISTER

 

 

 

     
  Norra Dråga, Gunvarbyn, troligen 1910-talet. Anders Jakobsson med hustrun Sofia. Mannen längst till höger kan vara Jonas på Kvimon. Anders Jakobsson flyttade hit 1913 enligt kyrkboken och kanske var det då han flyttade huset från höjden på västra sidan av dalgången där stället kallades Hejsen. På bilden ser huset nytt ut och kanske är det nyss färdigt, det är inte målat och det fattas lockläkter. Det ser ut som att murbruket mellan grundstenarna är vitsmetat, liksom skorstenen. Så en högtidsdag var det nog, t o m med fotografering!  

Falebacka, Åsmule, troligen 1940-talet. Gustav Andersson, Karl i Falebacka, Ragnar Rusell. Karl var född på Falebacka 1870. Då fanns inte denna stuga som byggdes omkring 1914, det står ett årtal skrivet på skorstensmuren men jag minns inte exakt när. Den gamla stugan tycks ha legat några meter väster om den nya, på andra sidan vägen. Den gamla kan man förmoda var en ryggåsstuga.

 

 
 
 

Falebackastugan är en av de minsta och kanske den allra nyaste stugan av just denna hustypen som var så vanlig till backstugor, torp och små gårdar som efterträdare till ryggåsstugorna. Norra Dråga på bilden intill är en likadan, men kanske lite större. De har alltid ingången på mitten in till en liten förstuga där dörren till vindstrappan är samt en dörr åt vänster och en åt höger in till köket respektive kammaren (eller spegelvänt). Från början hade dessa stugor ingen direkt genomgång mellan köket och kammaren utan man måste gå genom förstugan. De hade, som alla boningshus, en murad bakugn i köket och en härd att laga mat på, senare med insatt järnspis i härden. I kammaren fanns en rörspis eller t o m en kakelugn. Konstruktionen är likadan på båda ugnarna, skillnaden är att kakelugnen ha kakelplattor i ytterväggen. Senare är ofta bakugnen borttagen och då kunde det bli plats till en dörr mellan köket och kammaren om husets bredd räckte till.

 
till REGISTER

 

 

 

     
 

Bodane, slutet av 1920-talet. I mitten Verner Arvidsson bredvid sin far Carl. Övriga personer vet jag inte vilka de är. Carl köpte gården 1921 och Verner övertog gården efter honom. Nu är Verners son Sven-Erik ägare.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

 

Gunvarbyn, Rusells, ca 1930. En gammal "äkta" dalslandsstuga. En förstuga har byggts till utanpå huset, men ingen köksingång, kanske beroende på att köket ligger mot söder och ladugården ligger norr om huset.

 
 

 

 

Hustypen på bilderna ovan är den egentliga "Dalslandsstugan", även om modellen inte lär vara särskilt unik för Dalsland. Hustypen har byggts här åtminstone sedan början av 1800-talet. Verandan på detta huset i Bodane är tillbyggd på 1920-talet. De ursprungliga dalslandsstugorna saknade veranda. Den vanliga ytterdörren var inåtgående dubbeldörrar, kanske med ett litet snedtak över dörröppningen så att inte regnet skulle nå in genom öppningen. Verandadörrarna, som ju var tillkomna senare, öppnades däremot nästan alltid utåt. Åtminstone många, kanske de flesta, av dessa hus saknade köksingång. Jag tror att dörrarna stod öppna en stor del av året och då var de bättre skyddade om de gick inåt och var de dubbeldörrar så nådde de inte lika långt in i den trånga förstugan som en bred enkeldörr skulle ha gjort.

 

 

Om ingången på långsidan sitter till höger, som på bilderna ovan, så kommer man in i en förstuga med trappan på höger sida, mot gavelväggen. Till vänster är en dörr in till stora rummet. Rakt fram är en dörr in till kammaren eller köket. Placeringen av köket varierar, en del har köket i stora rummet och andra har köket i det lilla rummet. På övervåningen är det en liten hall när man kommer uppför trappan och en dörr in till stora rummet och en dörr in till kammaren. Vinden är en oinredd kallvind. Typen är väldigt standardiserad på dalslandsstugan. Enda skillnaderna mellan stugorna kan vara att storleken kan variera, att planlösningen kan vara spegelvänd och att kökets placering kan växla mellan kammare och rum. Och några kan ha köksingång med förstuga, vilket är ett stort framsteg i utvecklingen! Dels behövdes en sluss mellan ute och inne och dels fick man plats för ett skafferi, vilket var det allra bästa, särskilt om det byggdes på norrgaveln.

 
 
till REGISTER

 

 

 

     
 

Åsmule, Benjamins, ca 1930. Här har en veranda byggts till. Den gamla dörrinfattningen är kvar orörd inuti verandan med ett litet snedtak som sticker ut bara några decimeter och som t o m är skiffertäckt. Dörrinfattningen är nästan exakt lika den som finns på huset på Svensegården, men där kom aldrig någon veranda att byggas.

Många kallar även denna hustyp för "Dalslandsstuga". Skillnaden är att denna är större och har fler rum. Står man i hallen innanför ytterdörren i huset på bilden ovan har man fem alternativa vägar att välja på: till höger in i salen, uppför trappan, rakt fram in i köket, till vänster in i kammaren eller att gå ut genom ytterdörren. På övervåningen är en lika stor sal som i nedervåningen samt två rum som motsvarar kammaren och köket i nedervåningen.

 

Åsmule, Svensegården, i början av 1900-talet. Man kan skymta två trådar i luften och en stolpe bland träden till vänster om huset samt en ytterlampa över dörren. Elektrisk ström levererades från en generator i Tonsberg, åtminstone fram till 1920 då kvarnen och kraftstationen brann ner. Jag vet inte när man först började använda generatorn, det kan ha varit redan 1916. Kanske fick de ström från Stampens kraftstation, eller från Gunvarbyn, till Åsmule redan 1920.

Det sägs att detta hus och gannstugan "Benjamins" samt tonsbergsstugan, som alla tre är av samma typ, är byggda i mitten av 1850-talet. Kanske var det goda tider med större förtjänster som gjorde att bönderna hade råd med större hus. Samtidigt fanns det gott om arbetskraft efter befolkningsökningen tidigare. Det finns hus av denna typ som aldrig blev helt inredda. Huset på bilden ovan blev heller aldrig färdigt i alla detaljer och blev därmed "bevarat" i ursprungsskick åtminstone fram till 1960-talet då det blev renoverat efter ägarbyte.

 
till REGISTER

 

 

 

       
 
  Edstommen. Mannen vid trädet är Gustav Edén och kvinnan i dörren är hans hustru Hilda. Mannen i hatt är en besökare, Artur. Edstommen var soldatstom för Ed. Gustav Edén var den siste soldaten och han friköpte stommen när tjänsten upphörde.      
till REGISTER

 

 

 

     
 

 

 

Eds kvarn vid Stampen 1905. Bakom kvarnen syns Högsbyns såg. Vid denna tiden ägdes båda av Jacob Andersson (mannen i förskinn till vänster på bilden). Kvarnen låg vid dammen där tuben till nuvarande kraftstationen börjar och man kan ännu se delar av kvarnens fundament några meter nedanför dammen. Kvarnen drevs fram till 1908 då hela anläggningen revs och Stampens kraftstation byggdes.

 
 
till REGISTER

 

 

 

     
  Den gamla ladugården på "Rektorns" rivs och en ny byggs och täcks med spån som troligen blir underlag för ett tegel- eller plåttak. Bilden finns i Lindbergs fotoalbum i Högsbyn.   Assarbyns tegelbruk. Mannen längst till vänster är August Sandberg (Kroppsjön, senare på Dråga i Gunvarbyn), den fjärde från vänster i främsta raden är Johan Fors (morfar till Knut i Ed), en av de övriga lär vara Ola Bodin från torpet Bodinere söder om Assarbyn.  
 
till REGISTER

 

 

 

     
  Vika, Åsmule, ej senare än 1920-talet. Gustav Rundström, Havrehult, Viktor i Änga, Frida på Vika, Muremästarn och hans hustru.   Ser ut att vara en bild från Slätta och inte från Fjället... Förutom huvudpersonerna är bilden intressant för vad som finns i bakgrunden: sågbocken med inborrade ben och pinnar och med en stock väntande på att sågas, högen med buskar och ris som kan vara avsett till tändved och bränsle till bakugnen, lagårdens halmtak som har förstärkts vid nocken och har slanor ända ner till öfset för att hålla kvar halmen när det blåser. Bilden finns i Ture Lindbergs och även i Arvid Arvidssons album så någon anknytning till högsbybygden finns det nog.  
 
till REGISTER

 

 

 

     
 
Gustav Adolf Svensson och Jacob Svensson, Åsen, med hästen Lagra.
 
Åsmule skola. Året är 1922 enligt anteckningen på fönsterfodret. De jag tycker mig känna igen är Johan Rusell längst ut till höger och Almer och Alrik Andersson från Tonsberg som är nummer fyra och fem av pojkarna, från höger räknat, Almer i bakre ledet. Kanske är det Gustav från Tonsberg som står snett bakom Almer. Jag tror att nummer två från vänster kan vara Karl Rundström. Nummer fem från vänster är nog Anna från Tonsberg som håller Astrid i handen och intill Astrid är nog Frideborg, också från Tonsberg. Om detta stämmer så har min farmor sex barn med på bilden och hon står själv längst bak mitt i dörren, Maria Andersson.
 
 
till REGISTER

 

 

 

     
  Erik Svensson, Åke Forsén och troligen Knut Jacobsson reser stolpar för elektrisk ledning. Här är det berg och stolpen måste stöttas upp i stället för att grävas ner.  
"Begravning i Ör, processionen på väg till Kyrkan.. Den 10-4-1930..." Det är prosten Forsberg som begravs och begravningståget kommer från prästgården.
 
till REGISTER

 

 

 

     
 
 
Vika, ladugård och vedbod sett från sydväst. Det är Lena på Bråten, Lena Arvidsson, som håller kon.
 
 

 

 

Mejing av havre

 

       
 

Till slut vill jag visa denna lilla, men fantastiska, bildserie om arbete på åkern, kanske de mest intressanta arbetsbilderna av alla de gamla foton som  jag har scannat in från många familjealbum i Fjället! Jag har också med denna bildserie med i stort sett samma bildtext i webbsidan om Irenius Affär.

Bilderna finns i Aina och Gustaf Rundströms album och de skulle kunna vara från Ainas mammas hemtrakter i Bäckefors men de kan förstås också vara tagna på något helt annat ställe. Bilderna verkar vara från sent 1800-tal eller alldeles i början av 1900-talet att döma av kvinnornas kjollängd: kjolen når nära nog ända ner till marken trots att de böjer sig framåt och tar upp havrestrån till en nek på nästa bild. Jag tror att personerna på bilderna är lite mer uppklädda än de skulle ha varit om inte kameran hade varit med. Det var verkligen högtidligt att bli fotograferad på den tiden!

Själv fick jag titta två gånger för att se att kvinnan i svart med det vita hucklet är en man. Drängen har bytt huvudbonad med pigan som sitter längst till vänster. Pojken i mitten skrattar gott åt skämtet... Kanske var det tre gånger jag tittade... man väntar sig inte ett sådant skämt på ett mer än ett hundra år gammalt fotografi!

 

 

Mannen i plommonstop tror jag är fotografen som med hjälp av kamerans självutlösare har hunnit komma med på bilden. Kanske är han bonden själv i egen hög person? Kvinnan intill pojken skulle kunna vara bondens hustru som deltar i arbetet och kanske är pojken deras son.

Gubben med lien och den illmariga blicken kan vara en torpare som nu utför ett av de dagsverken som han måste betala för att få bruka sitt torp. Eller kanske var han inlejd för att han var traktens mästare i att hantera lien och eftersökt vid slåtter och mejning.  Han råkar hålla upp lien så att bondens ansikte precis blir skymt av bladet.

Kaffekitteln av koppar är gjord eller omgjord för att användas på järnspisen. Den äldre modellen med tre ben, där handtaget stack rakt ut från sidan, var annars praktisk att använda om åkern låg långt från gården då man gärna tände en eld för att koka kaffet. När man hade skaffat järnspis passade de trebenta kaffekittlarna inte längre. En del gjordes om genom att benen togs bort och den runda bottnen knackades in så att kitteln kunde stå utan ben. En fläns gjordes på sidan så att kitteln kunde sänkas ner i elden om spisringarna togs bort och det långa järnhandtaget byttes ut mot ett av koppar som placerades ovanpå kitteln. Nytillverkade kopparkittlar för järnspisen hade plan botten men var annars lika de ombyggda trebeningarna.

 

 

       
 

En bild med mera aktion! Den äldre mannen svingar lien och skär inåt mot stående säd så att de avskurna stråna ska lägga sig så att det underlättar för kvinnan att ta upp och binda neken. Till hjälp att föra stråna rätt har han en båge klädd med duk nertill på lieorvet. Bågen syns bättre på den förra bilden och skymtar även på lien som drängen står och bryner på denna bilden.

Det ser ut att vara havre som mejas. Kvinnorna och pojken tar upp och binder om med några lösa strån till en nek som vi ser ligger på marken. Till höger ser vi hur man har börjat resa nekerna genom att luta dem mot varandra till en "stuk" för att hålla upp axen i luften så att de torkar jämnt och bra.

     

 

       
   

Här är alla uppställda, männen med sina liar och kvinnorna och pojken med neker i händerna. Fotografen i plommonstopet använder självutlösaren igen och har ryckt åt sig en nek ur stukan för att posera med.

Gubben har nu en annan lie i handen än på första bilden. Kanske var det så att vid kafferasten högg han tag i den närmaste lien för att visa upp på bilden och det råkade bli drängens lie han fick tag på. Lien var ett personligt redskap och inställd på olika sätt så att den passade sin ägare. Liar bytte man inte hur som helst.

   
till REGISTER