När jag letade efter gamla bilder för att visa under en bildkväll med material från Fjället i Ör socken i Melleruds kommun, fick jag möjlighet att inventera och scanna i fotoalbumen hos några familjer här i bygden. De ville också generöst dela med sig av bilderna till andra som är intresserade av gamla tider samtidigt som att bilderna blir bevarade för framtiden och får en photoshopbehandling för högre kvalitet. Kanske kan också informationen om några av bilderna kompletteras i och med att de publiceras, många av de allra äldsta bilderna saknar helt uppgifter om namn osv.

Jag som redigerar denna bildsida är Ingmar Andersson och jag kommer efterhand att fylla på med de mest intressanta av de gamla bilderna jag har samlat i datorn. Jag föddes i Tonsberg 1943 och har större delen av mitt liv bott i Fjället som är bygden väster om Örsjön i Melleruds kommun.

Jag har skrivit en bok, "Fjället", där man kan läsa om nästan alla personer och platser som visas och omtalas på denna webbplats. Alla dessa bilder, och ännu fler, borde kanske ha varit med i boken, men dels hade jag inte tillgång till bilderna vid den tiden och dels blev boken i tjockaste laget även helt utan bilder.

På http://www.irenius.net/ finns mycket att läsa om Fjället! Den handlar om Irenius Petterssons lanthandel som startades 1870 vid Stampen. Grundmaterialet är två års reskontrabok som är bevarad. Där har Irenius noggrant antecknat alla skulder och fordringar i affären: tidpunkt, vara, kund med adress, bud, pris.

E-mail

Nästan alla bilderna kan förstoras genom att klicka på dem. Den större bilden hamnar då i ett nytt fönster som kan dras ner och beskäras efter behov så att man kan se bildtexten och den större bilden på samma gång.

Klicka på fliken där den stora bildens namn står, håll knappen nere och dra ner bilden så att den frigörs. Minska omfånget på bilden genom att dra in bildkanterna så kan du läsa bildtexten ihop med den större bilden.

Sjuberga-Karlsson var en känd bygdefotograf som tidvis verkade i Dalsland i slutet av 1920-talet fram till omkring 1930. Kanske fanns det fler fotografer som hade samma stil med en närbild och en större vy monterade till en enda bild med närbilden överst. Kanske hade Sjuberga-Karlsson även andra modeller att välja på.

Några bilder av varierande kvalitet, men i typisk sjubergastil, hittade jag i fotoalbumen här i Fjället. Jag plockar in dem här och där på sidan.

Läs mer om Karlsson på http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Karlsson_(fotograf)

En typisk Sjuberga-Karlsson-bild: En närbild på boningshuset kombinerad med en bred vy av gården eller byn. Några av bilderna är daterade till 1930 och man kan anta att övriga är gjorda samma år eller näst intill.

Just denna gård vet jag inte var den ligger. Originalbilden finns i Rusells fotoalbum (Gunvarbyn). De hade släkt nere i Ör och bilden kan vara därifrån.

Kyrkesten

Soffi på Kyrkesten med sina kor. Sofia föddes på Kyrkesten 1858. Hon hade en son, Johan Andersson, som föddes på Kyrkesten 1887.

Kyrkesten var ett av de första torpen inne på Kroppefjäll och friköptes i mitten av 1800-talet så att det blev en egen fastighet. 1921 flyttade Sofia och Johan till Blixerud men Kyrkesten fortsatte alltid att vara "hemma" och Sofia vallade korna dit upp varje sommar ända tills hon dog på sommaren 1940 medan hon gick i skogen och vallade sina kor längs vägen till Kyrkesten.

Åsen, Kvistere

Ed, Jonssons

Jag har klippt ut och förstorat verandan som med sin träkrona är husets förnämsta prydnad. Kanske är den nybyggd och rent av orsaken till att bilden gjordes. Det har nyss regnat och öfsedroppet har stänkt upp på husväggen ovanför verandataket. Man kan anta att takrännor kom att sättas upp rätt snart...

Under en period runt år 1900 byggdes öppna verandor med riklig snickarglädje på många gamla hus i Fjället. Det sägs att i just denna trakten gjordes verandorna särskilt fina med en lite egen stil. De var väl något av statussymboler och kontrasterar starkt mot de i övrigt enkla husen. Något senare in på 1900-talet blev glasverandor på modet och de flesta av de öppna verandorna glasades in, några enstaka finns dock kvar i bygden.

Åsen, Erik Svenssons

Åsen, Erik Svenssons, 1920-talet. Dottern Anna, husmodern Augusta, sonen Erik, sonen Anton, dottern Ellen och husbonden Gustaf Svensson. Sonen Oskar har kanske redan rest till Canada där han var farmare i många år.

Det är höbärgning och Anton kör släpräfsan som släpar fram höet till såtan, som från början är en spetsig stör som sitter i ett hål i marken, där männen med sina högafflar hänger upp höbördorna på stören. Lite ovan marken sitter det en tvärkloss på stören som håller höet uppe från markfukten. Kvinnorna med sina "rivor" räfsar ihop höet. När gräset har slagits med lien används rivorna till att sprida ut och vända gräset så att det torkar bra.

Vargjakt i Canada

Ed, Ellens

Ed, Ellens, ca 1930. Man rev det gamla parhuset 1914 och byggde ett nytt hus ett trettiotal meter söder om det gamla. Det gamla vände framsidan mot söder, det nya mot öster. Det nya huset är numera tillbyggt åt norr och verandan är inbyggd, men är för övrigt kvar som det var.

Ed omkr 1906. Det gamla parhuset på "Ellens". Fr v Karl och Maria Andersson, en syster till Maria och en bror, Richard Edgren, längst till höger en bror till Karl som kan vara Gustav. Huset revs 1914 och det nuvarande huset byggdes upp med användande av material från det gamla. I skiffertaket kan man urskilja årtalet 1839 eller möjligen 1830 lagt med ljusare skiffer. Lägg märke till hur personerna är placerade med luckor för att visa dörren och fönstret -eller kanske för att personerna skulle få en jämnare bakgrund.

Karl och Maria var mina farföräldrar och jag misstänker att bilden är deras bröllopsfoto. Alla är högtidsklädda, farfar har till och med rock med långa skört som jag inte tror hörde till hans normala finkläder. De gifte sig 1906.

Karl och hans bror Benjamin köpte gården omkring 1905 av Christina Hansdotter som var änka efter nämndemannen Anders Jansson. Christina och Anders hade bott i huset sedan 1863 och möjligen var Christina född där. Hon var dotter till rotemästaren för Ed, Hans Andersson. Christina bodde kvar i parhuset som undantagsägare fram till 1913 då hon flyttade.

Om gårdsnamn

Gårdsnamnet "Ellens" är på ett sätt typiskt för gårdsnamn här på trakten och kanske också på andra trakter. När byarna splittrades genom storskifte och enskifte för ett par hundra år sedan så tvingades många gårdar att flytta från bytomten ut i omgivningarna. Alla bodde fortfarande inom byn som inte var någon tätbebyggd by längre men hade kvar sitt uråldriga namn. Vilket för övrigt många gånger är bildat av ett mansnamn på den tiden när byn var en ensamgård. Namnet på den utflyttade gården blev nästan alltid detsamma som på familjen som bodde där på samma sätt som det säkert var i den ursprungliga byn. Ellen bodde många år som änka på denna gården och "Ellens" blev ett naturligt namn på gården. I och för sig är nu inte Ellens en utflyttad gård utan husen är byggda på den gamla bytomten.

Oftast ändras gårdens namn när det kommer nya innehavare fast det kan ta ett tag innan det nya blir etablerat. Rätt ofta är det så att om den nya innehavaren är en välkänd person i bygden så blir gårdsnamnet den personens förnamn. Kommer en främling och flyttar in får gården för det mesta dennes efternamn, i genitivform förstås med -s på slutet.

"Ellens" är vad jag kallade denna gården i min bok Fjället och många kallar fortfarande stället för Ellens även om det nu är Ellens måg Sture och barnbarn Ellinor som bor där. Det finns säkert många som tänker på denna gården som "Astrids", Astrid var Ellens dotter. Även "Gustaves" kan vara det rätta gårdsnamnet för en del äldre människor. Gustav i Ed var Ellens man och min farbror. Så en gård kan ha flera olika namn som vart och ett samtidigt är aktuellt för olika personer.

Tonsberg, ca 1930. Gården köptes 1916 av bröderna Benjamin och Karl Andersson. Till gården hörde kvarn och benstamp. Benjamin byggde upp en ramsåg och även en elgenerator som levererade ström till de närmaste gårdarna.

Anläggningen brann ner 1920 och byggdes upp igen året efter och drevs därefter helt med turbiner efter att dittills ha drivits mest med vattenhjul. På 1930-talet lade man ner kvarnen och bara sågverket blev kvar. 1956 byggde Karls son Alrik upp ett nytt sågverk på planare mark några hundra meter från vattenfallet. Med elströmmen var man inte längre beroende av att lägga industrier intill vattenfall där det nästan alltid var trångt och oländigt.

Karl och sonen Almer visar upp gårdens hästar, som det brukades när det skulle fotograferas. Jag tror att det kan vara fotografen Anders Karlssons cykel som står lutad mot timmervältan till vänster i bilden.

Sörbodane

Sörbodane, ca 1920. Mannen som står upp kan vara Sven Hansson som ägde gården och bodde där. Gården beboddes fram till slutet av 1930-talet och stod sedan öde och husen ruttnade långsamt ner. Sörbodane var ett av de finaste ställena runt Bodanesjön.

Vid fallet i Stockanebäcken nära gården fanns detta vattenhjul som framförallt användes till att driva en spånhyvel men det drev även vedkapa, slipsten, hackelsemaskin och potatiskvarn.

Foto vattenhjulet: Oskar Andersson, Äckera

Hattparad

Två fantastiska bilder på vackert uppklädda ungdomar i Fjället omkring 1907. Dessutom noggranna anteckningar! Det kan vara Richard Edgren som har skrivit. Richard var bror till Johan som tog bilderna.

Klicka på bilderna för att förstora!

Höljen Ör omkr. 1907

Övre raden fr vänster: J. Aronsson, Oskar Strid, Viktor Eriksson, And. Joh. Edgren o. Karl Edgren.

Nedre raden: Viktor Andersson, K. Lindberg, Alma o. Anna Strid, Höljen, Anna på Fjällsäter, Mina på "Torpet", sist ägare av "Lyckorna" Högsbyn o. Emma Edgren

Taget vid bron, på Edstorp (Strömmen) 1907 av Johan Edgren (bror)

Övre raden fr. vänster: Karl Arvidsson, Alexander Aronsson, "Lyckorna" Högsbyn, Karl Edgren, Alfred Göransson, Anna Karlsson Forsebol, Maria Jonasson Forsebol, Augusta Jakobsson Stampen, och Helga Aronsson Bodane.

Mellersta raden: Hilda Andersson Forsebol, Hulda Jonasson Forsebol, Augusta och Frida Edgren, Sofia Göransson och Alma Jonasson Forsebol.

Sittande: Mina på "Torpet" (Senast "Lyckorna" Högsbyn) och Emma Edgren Ed.

Rud, sågverket vid Sjöbotten

Till gården Gullesbyn nära Örsjöns södra ände hörde stora områden med orörd skog på Kroppefjäll. År 1919 köptes gården av bröderna Eriksson från Frykerud i Värmland. De började avverka skogen och köpte samtidigt gården Rud vid norra änden av Örsjön. Där byggde de upp en ramsåg för att såga virket. Sågramen, ett dubbelt kantverk och andra maskiner drevs med en ångdriven lokomobil. Det sågade virket staplades och torkades och kördes på snöföre till järnvägen i Dals Rostock.

Timret höggs på vintern, kördes med häst ner till Vrångebäck och flottades längs Örsjön till sågen i Rud. Vintertid sågades virke med en klingsåg vid Platsen söder om Örsjön. Den sågen drevs med en något mindre lokomobil.

Arbetsfolket kom till stor del från Värmland, där fanns kunskap och vana vid virkeshantering. Axel Hellentin, f 1909 och senare kyrkoherde i Ör, berättade för mig om sågen. Han arbetade där som tonåring när familjen bodde i Rud och hans far var förman på sågen.

Detta fotografi finns hos Jonssons i Ed. De visste inte var det var taget men jag är ganska säker på att det är från sågen vid Sjöbotten. Det skulle kunna vara taget av Oskar Andersson i Äckera som var jämngammal med och god vän till Johan Jonsson. Oskar är ju också med själv på nästföljande bilder.

Baksidan av förra bilden.

Aug. Sandberg Gundvarbyn Dals-Rostock

Skogsarbetare i dät stora Fjället Gullesbyn.

August Sandberg är den huggare som sitter med bågsågen på förra bilden. August var skicklig jägare, fiskare och biodlare. Han bodde på Dråga i Gunvarbyn, en bild därifrån syns under "Biskötsel" här nedanför.

Lite om biskötsel

Sandbergs i Dråga, omkring 1939. Dottern Olga med hunden Dolly, sonhustrun Valborg (gift med Erik) troligen med dottern Solveig, Maria, August och sonen Axel.

Bikuporna, med hattar av långhalm, står i en prydlig rad på bibänken. Ja, det är nog t o m två bibänkar, en med fyra kupor och en med två. Mellan två slanor, en på huset och en på magasinet, hänger radioantennen. Radion drivs med en ackumulator som laddas nere i bygden eftersom det saknas ström i Dråga. Lien hänger i ett träd bakom bikuporna, högt upp för att vara barnsäker. August var omtalad för sin skicklighet med lien.

Hos Skomakarn på Grönkvistere, det kan vara nån gång på 1940-talet. Åke i Åsmule (till vänster) har kommit på besök och de står vid bibänken. Här har halmkuporna tak av granbarkstrutar och man ser lite av bibotten som är en träskiva som utgör botten i halmkupan. Kupan står lös på bibotten.

Biskötseln här i trakten gick på den gamla tiden till så att man fångade så många svärmar man kunde på sommaren och på hösten slaktade man bina genom att elda svavel under halmkupan, som då stod öppen utan bibotten, så att alla bina dog och man kunde skörda honungen. Man invintrade några av de starkaste samhällena som då fick behålla sin honung och som nästa sommar producerade nya svärmar, osv. Läs http://ffk-hembygd.se/FFK-hembygd/binskotsel.htm

Det är intressant att se att dubbeldörrarna på huset här öppnas utåt. Det kan tyda på att huset hör till de något yngre. Dörrarna öppnades så gott som alltid inåt just på bostadshusen förr i tiden. Men om de senare byggde till en glasveranda så öppnades verandadörrarna, oftast dubbeldörrar, oftast utåt.

Trinsedoning

Fotografen Oskar Andersson, Äckera

"Stocken" över Bergkanalen. Mannen till vänster är Richard Edgren och den andre är Oskar Andersson, Äckera. Kvinnorna är okända. Säkerligen är Oskar också den som tagit fotot med hjälp av självutlösare. Han var konstnär, flitig och skicklig fotograf och jag tror att han är fotografen bakom ett stort antal av alla de anonyma bilder som finns i bygdens fotoalbum. Säkert är att alla bilder på denna sida vars märkning börjar med OA är tagna av Oskar på Äckera. Han dog år1933 i tuberkulos, 31 år gammal.

Bergkanalen sprängdes ut mellan Timmersjön och Höljesjön när Kabbosjön sänktes. "Stock" var en allmän typ av gångbro. Oftast var det nog två stockar tillsammans, som på bilden. Här är det två räcken medan de stockar jag minns bara hade ett enda. En "stock" finns fortfarande kvar och det är "Grunnestocken" mellan Linde och Åsmule som är bredare och har korta bräder tvärsöver de två stockarna.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

Strides, Söränga, Forsebol, 1920-talet. Mittenbilden finns i Oskar Anderssons samling och jag funderade mycket på var och när Oskar hade tagit den. Man kan se att det är öppen mark bakom, att stället ligger högt och att marken lutar neråt höger. Och husen, vet man ju, vänder sig oftast mot söder och sydväst på de gamla boplatserna. Så fick jag se bilden till höger när jag letade efter nåt annat bland alla bilder, och frågan fick svar. Bilderna kan vara tagna vid samma tillfälle, Matilda och Anders Johan har samma kläder på båda bilderna.

Allt stämmer bra in på Strides i Söränga. Det huset revs strax efter 1939 när Strid hade dött. Kanske blev timmerväggarna bränsle som så många andra gamla hus under kriget.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

"Fam. Strid
Sörängen
Omkr. 1922" står det på baksidan.

Anders Johan Strid var den siste soldaten för Åsmule och han flyttade till Söränga när han hade slutat sin soldattjänst. På fotot finns både barn och barnbarn med, kan man tänka.

Kanske är också ovanstående bild tagen av Oskar Andersson. Den finns i Mats Svenssons album. Ett urval av Oskars bilder följer här nedan.

Äckera, Oskars mor Augusta står på trampen. Familjen flyttade hit 1904. Tidigare hade Johannes Eriksson med familj bott där i många år. Johannes var sågare på Högsbyns såg som låg bara ett hundratal meter från Äckera. Huset revs kanske någon gång på 1950-talet. Vid rivningen upptäcktes ett hundratal av Oskars glasplåtar vilka senare skänktes till hembygdsföreningen.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

Forsebol kvarn och såg

Fritt fall i Forsebol, 1920-talet. Kvarnen och sågen är rivna. Grundmurar efter kvarnen syns längst till höger. Sågverket låg ungefär där fotografen stod. Snart, i början av 1930-talet skulle kraftstationen komma att byggas.

Det var nog så att när kvarnen och sågen båda hade tagits ur bruk så behövdes inte dammen heller och när den revs så blev låglänta marker uppströms torrare och odlingsbara. Även en bergklack vid bron sprängdes bort så vattnet sjönk troligen minst en meter vid kvarndammen men, förstås, allt mindre ju längre uppströms man kom.

Foto: Sjuberga-Karlsson

Forsebols kvarn och såg, före 1920 då båda anläggningarna revs. Man kan se att sågen till vänster låg högre upp i fallet och därmed hade lägre fallhöjd. Då krävdes i stället ett större vattenflöde för att sågramen med det grova bladet skulle orka skära. Det var mest kvarnen som prioriterades, sågen kördes när det var mycket vatten i i älven så att det räckte till båda. Överst syns Kvarnstugan där mjölnaren bodde och till vänster om den ser man gaveln på kvarnsmedjan där kvarnhackor m m smiddes, vässtes (genom att smidas ut) och härdades.

Vattenytan i älven nedanför kvarnen är högre än i dag eftersom ett mindre vattenfall längre ner sprängdes bort när kraftverket byggdes. Det var norra halvgården som ägde det nedre fallet och där låg troligen en kvarn tidigare.

Högsbyn, Äckerekasa

"Äckerekasa?" står det på baksidan av fotot, med ett frågetecken efter. Äckerekasa hette de två torpställen som låg ett par hundra meter NV-NNV om Stampen, lite upp i bergsluttningen där det är plan mark. Ett ovanligt tydligt och skarpt fotografi är det, där man ser varje detalj av stugan när man förstorar upp originalet i datorn. Det skulle faktiskt gå att identifiera kvinnan som står i dörren om man ser henne på någon annan bild.

Hagen, Gladers

Skifferhuggaren och backstugusittaren Jakob Glader, född 1823, berättade år 1884 sin händelserika livshistoria för August Bondeson som skrev ner den i boken "Historiegubbar på Dal". Läs utvalda delar av historien på http://www.irenius.net/kundsidor/Jakob_Glader.html

Albin Glader dog 1928 så stugan har nog stått obebodd i tre år innan bilden togs. Skiffertaket av stora oregelbundna hällar börjar bli dåligt och börjar rasa in ovanför dörren. Jakob Glader byggde huset omkring 1866 och gjorde ett torvtak. Så här skrev August Bondeson 1884 när han besökte Glader:

   Sen vi strävat stora vägen uppför Långebräckan - en av de brantaste körelidar jag sett - och kommit in i skogen Gråpälsan, veko vi av på en sidoväg, som ledde fram till Hagemossen, där flera små backstugor och torp lågo utkastade långt ifrån själva gården.
Den första stugan däruppe i backen, strax inom hägnaden, var Jakob Gladers. Hon liknade Backmans, men var större och vida bättre underhållen. Taket bildade som en väldig borste av manshög råg, som blivit sådd för att binda torven. Framför gaveln åt solsidan voro några kvadratalnar jord inhägnade till kryddtäppa, och här blommade tusenskönor och auriklar mellan de gröna salvia- och stormhattsstånden.

Högsbyn, torpet "Torpet" vid vägen mot Barlinemaden. Personerna är Jonas Olsson, dottern Mina och fosterbarnet Marta. Mina reste till Amerika 1909, kanske fotot togs i samband med att hon reste?

Huset har spåntak. Hyvlad takspån blev snabbt det kanske vanligaste takmaterialet efter att vattendrivna spånhyvlar och billig trådspik kommit i bruk under senare delen av 1800-talet. De tunna takspånen var inte så hållbara och vi ser på bilden hur en del av taket är omlagt och hur andra delar lappas och lagas efterhand som läckor uppstår.

Blixerud, Gubben i berget

Skifferbrottet i Blixerud. Johannes, Alfred Göransson, Johan Nilsson. Johannes drev skifferbrytningen ensam.

Det sägs att han bodde i stugan men kanske hade han möjlighet att hysa in sig vintertid hos någon med bättre bostad, när det ändå inte gick att bryta skiffer.

"Johannes i Blixerud
Skifferhuggarn"

Bara halva stugan hade fyra väggar. Gavelväggen häråt ser ut att bara ha ris som är flätat mellan slanor.

Åsmule, Borgen

Borgen vid Bodanesjön. De stående personerna är Matilda Jakobsdotter, hennes dotter Selma och Frida på Vika. Den vänstra av de sittande är troligen Hilma Rusell. Matilda var faster till Hilma. Kanske var det midsommar eller annan högtid för husgrunden är vitsmetad. Kortet finns i Rusells album, Gunvarbyn.

Stugan flyttades omkring 1890 från Bodane där den varit badstuga. Husets ytermått är ca 3 x 7 meter, inklusive förstugan som inte är timrad. Huset står ännu kvar på Borgen. Flyttning av hus på den tiden gick till så att man plockade ner huset i sina beståndsdelar, även alla timmerstockar, transporterade virket på släde eller vagn och byggde upp huset igen på den nya platsen. I praktiken var det timmerstommen och det bästa av de andra delarna man flyttade. Man passade förstås på att byta ut allt som var dåligt.

Denna hustyp byggdes på bättre torp och små gårdar. Genom ytterdörren kommer man in i en förstuga som oftast innehöll skafferi och en stege upp till vinden. Från förstugan kom man in i köket.

En variant av hustypen hade ett snedtak, "schecka", över förstugan men hade annars samma planlösning, så när som på att vindsuppgången fanns i köket mellan spisen och väggen. Se bilder vid "Hallere" nedan!

Åsen, Hallere

Åsen, Hallere, ca 1930. På gården bodde Karl och Anna Asp med sina barn. Det större boningshuset var ganska nybyggt vid den tiden och det mindre användes som lillstuga. När familjen flyttat på 1940-talet revs husen och gården slogs ihop med granngården.

Namnet Hallere kommer troligen av att markerna lutar (hallar) ganska mycket här. Ändelsen "-re" är från början "-rud" och betydde för längesedan "röjning". Numera betyder ändelsen helt enkelt "boställe". Hallere kan platsen också få heta om t ex en familj Hall bor där eller om det finns mycket stenhällar (stenhaller) där.

Åsen, Hallere, troligen år 1905. Aron Jonsson med hustrun Maria och fosterbarnen Britta och Anna. Anna kom senare att gifta sig med Karl Asp och de övertog gården. Britta blev senare gift med Benjamin Andersson i Åsmule.

Huset är samma hus som syns överst på förra bilden. Detta är en riktig högtidsbild! Alla är finklädda, ett bord med fin duk och en praktfull krukväxt har ställts ut och husgrunden är nyligen vitlimmad. Närmast kameran står bibänken med två halmkupor som har yttertak av långhalm. Om man jämför fönstren på denna bilden och den till vänster så ser man att sexton glasrutor per fönster på bilden från 1905 har blivit sex rutor per fönster på bilden från 1930.

Falebacka, Åsmule, troligen 1940-talet. Gustav Andersson, Karl i Falebacka, Ragnar Rusell. Karl var född på Falebacka 1870. Då fanns inte denna stuga som byggdes omkring 1914, det står ett årtal skrivet på skorstensmuren men jag minns inte exakt när. Den gamla stugan tycks ha legat några meter väster om den nya, på andra sidan vägen. Den gamla kan man förmoda var en ryggåsstuga.

Falebackastugan är en av de minsta och kanske den allra nyaste stugan av just denna hustypen som var så vanlig till backstugor, torp och små gårdar som efterträdare till ryggåsstugorna. Norra Dråga på bilden intill är en likadan, men kanske lite större. De har alltid ingången på mitten in till en liten förstuga där dörren till vindstrappan är samt en dörr åt vänster och en åt höger in till köket respektive kammaren (eller spegelvänt). Från början hade dessa stugor ingen direkt genomgång mellan köket och kammaren utan man måste gå genom förstugan. De hade, som alla boningshus, en murad bakugn i köket och en härd att laga mat på, senare med insatt järnspis i härden. I kammaren fanns en rörspis eller t o m en kakelugn. Konstruktionen är likadan på båda ugnarna, skillnaden är att kakelugnen ha kakelplattor i ytterväggen. Senare är ofta bakugnen borttagen och då kunde det bli plats till en dörr mellan köket och kammaren om husets bredd räckte till.

Bodane, slutet av 1920-talet. I mitten Verner Arvidsson bredvid sin far Carl. Övriga personer vet jag inte vilka de är. Carl köpte gården 1921 och Verner övertog gården efter honom. Nu är Verners son Sven-Erik ägare.

Foto: Oskar Andersson, Äckera

Gunvarbyn, Rusells, ca 1930. En gammal "äkta" dalslandsstuga. En förstuga har byggts till utanpå huset, men ingen köksingång, kanske beroende på att köket ligger mot söder och ladugården ligger norr om huset.

Hustypen på bilderna ovan är den egentliga "Dalslandsstugan", även om modellen inte lär vara särskilt unik för Dalsland. Hustypen har byggts här åtminstone sedan början av 1800-talet. Verandan på detta huset i Bodane är tillbyggd på 1920-talet. De ursprungliga dalslandsstugorna saknade veranda. Den vanliga ytterdörren var inåtgående dubbeldörrar, kanske med ett litet snedtak över dörröppningen så att inte regnet skulle nå in genom öppningen. Verandadörrarna, som ju var tillkomna senare, öppnades däremot nästan alltid utåt. Åtminstone många, kanske de flesta, av dessa hus saknade köksingång. Jag tror att dörrarna stod öppna en stor del av året och då var de bättre skyddade om de gick inåt och var de dubbeldörrar så nådde de inte lika långt in i den trånga förstugan som en bred enkeldörr skulle ha gjort.

Om ingången på långsidan sitter till höger, som på bilderna ovan, så kommer man in i en förstuga med trappan på höger sida, mot gavelväggen. Till vänster är en dörr in till stora rummet. Rakt fram är en dörr in till kammaren eller köket. Placeringen av köket varierar, en del har köket i stora rummet och andra har köket i det lilla rummet. På övervåningen är det en liten hall när man kommer uppför trappan och en dörr in till stora rummet och en dörr in till kammaren. Vinden är en oinredd kallvind. Typen är väldigt standardiserad på dalslandsstugan. Enda skillnaderna mellan stugorna kan vara att storleken kan variera, att planlösningen kan vara spegelvänd och att kökets placering kan växla mellan kammare och rum. Och några kan ha köksingång med förstuga, vilket är ett stort framsteg i utvecklingen! Dels behövdes en sluss mellan ute och inne och dels fick man plats för ett skafferi, vilket var det allra bästa, särskilt om det byggdes på norrgaveln.

Åsmule, Benjamins, ca 1930. Här har en veranda byggts till. Den gamla dörrinfattningen är kvar orörd inuti verandan med ett litet snedtak som sticker ut bara några decimeter och som t o m är skiffertäckt. Dörrinfattningen är nästan exakt lika den som finns på huset på Svensegården, men där kom aldrig någon veranda att byggas.

Många kallar även denna hustyp för "Dalslandsstuga". Skillnaden är att denna är större och har fler rum. Står man i hallen innanför ytterdörren i huset på bilden ovan har man fem alternativa vägar att välja på: till höger in i salen, uppför trappan, rakt fram in i köket, till vänster in i kammaren eller att gå ut genom ytterdörren. På övervåningen är en lika stor sal som i nedervåningen samt två rum som motsvarar kammaren och köket i nedervåningen.

Åsmule, Svensegården, i början av 1900-talet. Man kan skymta två trådar i luften och en stolpe bland träden till vänster om huset samt en ytterlampa över dörren. Elektrisk ström levererades från en generator i Tonsberg, åtminstone fram till 1920 då kvarnen och kraftstationen brann ner. Jag vet inte när man först började använda generatorn, det kan ha varit redan 1916. Kanske fick de ström från Stampens kraftstation, eller från Gunvarbyn, till Åsmule redan 1920.

Det sägs att detta hus och gannstugan "Benjamins" samt tonsbergsstugan, som alla tre är av samma typ, är byggda i mitten av 1850-talet. Kanske var det goda tider med större förtjänster som gjorde att bönderna hade råd med större hus. Samtidigt fanns det gott om arbetskraft efter befolkningsökningen tidigare. Det finns hus av denna typ som aldrig blev helt inredda. Huset på bilden ovan blev heller aldrig färdigt i alla detaljer och blev därmed "bevarat" i ursprungsskick åtminstone fram till 1960-talet då det blev renoverat efter ägarbyte.

Eds kvarn vid Stampen 1905. Bakom kvarnen syns Högsbyns såg. Vid denna tiden ägdes båda av Jacob Andersson (mannen i förskinn till vänster på bilden). Kvarnen låg vid dammen där tuben till nuvarande kraftstationen börjar och man kan ännu se delar av kvarnens fundament några meter nedanför dammen. Kvarnen drevs fram till 1908 då hela anläggningen revs och Stampens kraftstation byggdes.

Mejing av havre

Till slut vill jag visa denna lilla, men fantastiska, bildserie om arbete på åkern, kanske de mest intressanta arbetsbilderna av alla de gamla foton som  jag har scannat in från många familjealbum i Fjället! Jag har också med denna bildserie med i stort sett samma bildtext i webbsidan om Irenius Affär.

Bilderna finns i Aina och Gustaf Rundströms album och de skulle kunna vara från Ainas mammas hemtrakter i Bäckefors men de kan förstås också vara tagna på något helt annat ställe. Bilderna verkar vara från sent 1800-tal eller alldeles i början av 1900-talet att döma av kvinnornas kjollängd: kjolen når nära nog ända ner till marken trots att de böjer sig framåt och tar upp havrestrån till en nek på nästa bild. Jag tror att personerna på bilderna är lite mer uppklädda än de skulle ha varit om inte kameran hade varit med. Det var verkligen högtidligt att bli fotograferad på den tiden!

Själv fick jag titta två gånger för att se att kvinnan i svart med det vita hucklet är en man. Drängen har bytt huvudbonad med pigan som sitter längst till vänster. Pojken i mitten skrattar gott åt skämtet... Kanske var det tre gånger jag tittade... man väntar sig inte ett sådant skämt på ett mer än ett hundra år gammalt fotografi!

Mannen i plommonstop tror jag är fotografen som med hjälp av kamerans självutlösare har hunnit komma med på bilden. Kanske är han bonden själv i egen hög person? Kvinnan intill pojken skulle kunna vara bondens hustru som deltar i arbetet och kanske är pojken deras son.

Gubben med lien och den illmariga blicken kan vara en torpare som nu utför ett av de dagsverken som han måste betala för att få bruka sitt torp. Eller kanske var han inlejd för att han var traktens mästare i att hantera lien och eftersökt vid slåtter och mejning.  Han råkar hålla upp lien så att bondens ansikte precis blir skymt av bladet.

Kaffekitteln av koppar är gjord eller omgjord för att användas på järnspisen. Den äldre modellen med tre ben, där handtaget stack rakt ut från sidan, var annars praktisk att använda om åkern låg långt från gården då man gärna tände en eld för att koka kaffet. När man hade skaffat järnspis passade de trebenta kaffekittlarna inte längre. En del gjordes om genom att benen togs bort och den runda bottnen knackades in så att kitteln kunde stå utan ben. En fläns gjordes på sidan så att kitteln kunde sänkas ner i elden om spisringarna togs bort och det långa järnhandtaget byttes ut mot ett av koppar som placerades ovanpå kitteln. Nytillverkade kopparkittlar för järnspisen hade plan botten men var annars lika de ombyggda trebeningarna.

En bild med mera aktion! Den äldre mannen svingar lien och skär inåt mot stående säd så att de avskurna stråna ska lägga sig så att det underlättar för kvinnan att ta upp och binda neken. Till hjälp att föra stråna rätt har han en båge klädd med duk nertill på lieorvet. Bågen syns bättre på den förra bilden och skymtar även på lien som drängen står och bryner på denna bilden.

Det ser ut att vara havre som mejas. Kvinnorna och pojken tar upp och binder om med några lösa strån till en nek som vi ser ligger på marken. Till höger ser vi hur man har börjat resa nekerna genom att luta dem mot varandra till en "stuk" för att hålla upp axen i luften så att de torkar jämnt och bra.

Här är alla uppställda, männen med sina liar och kvinnorna och pojken med neker i händerna. Fotografen i plommonstopet använder självutlösaren igen och har ryckt åt sig en nek ur stukan för att posera med.

Gubben har nu en annan lie i handen än på första bilden. Kanske var det så att vid kafferasten högg han tag i den närmaste lien för att visa upp på bilden och det råkade bli drängens lie han fick tag på. Lien var ett personligt redskap och inställd på olika sätt så att den passade sin ägare. Liar bytte man inte hur som helst.