I fastigheten Hötorget 10 har sedan flera generationer varit ett logi för dalkarlar, som i Stockholm vintertiden livnärt sig som vedhuggare. Logiet ligger in på gården till höger i nedre våningen. Mot gården, som om kvällar och nätter är belamrad med en mängd Hötorgsgummors dragkärror, vetter logiets fönster.
Lägenheten består av ett rum och kök. Rummet är rätt stort, 5 x 4,85 m och takhöjden är 3,2 m. Mot gården vetter två fönster, 2 x 1,3 m. Längs ena väggen står en väldig parsäng rymmande sex britsar, tre över varandra. Varje brits rymmer två personer. Vid kortväggen mitt emot dörren står en liknande säng, dock endast med tre britsar, även dessa över varandra. Sängarna är grönmålade. För närvarande är endast tre britsar använda. De övriga är fulla med gamla kläder, reseeffekter, skor, verktyg, lådor och all möjlig bråte i den saligaste oreda.
Vid sängarnas ändar är upphängda skynken. Dessa är fastsatta på i sängarna fastspikade hyllor. Under dessa hyllor är krokar för kläder iskruvade. Detta är vedhuggarnas garderob. Framför sängarna står grönmålade förvaringskistor, som även tjänstgör som stöd då man klättrar upp i bäddarna. Stegar eller andra hjälpmedel för att ta sig upp finns inte. Sängkläderna utgörs av vaddtäcken och filtar. Lakan finns inte. Förr har funnits stoppade halmmadrasser.
Mellan fönstren står ett slagbord. Det är fastskruvat i väggen, så att det lätt går att fälla ner. En amerikansk klocka hänger i en fönsternisch. Tre byråar, inköpta under de senaste 25 åren, fyra pinnstolar och två speglar, erhållna som gåvor vid flytthjälp, fullborda möblemanget. Mattor existerar inte, gardiner ej heller. En höj- och sänkbar elektrisk lampa med porslinsskärm hänger i taket. På två väggar sitter flera kraftiga träkonsoler. Dit hängs sågarna upp när de inte förvaras på arbetsplatserna. I ett hörn står en sotig kakelugn.
Köket vetter också mot gården, från vilken det får ljus genom ett fönster av samma storlek som rummets. Kökets storlek är 2,6 x 2,5 m. Det har öppen spis med stor plåtkåpa över. På väggarna hyllor med trebenta grytor, trasigt porslin och matvaror, allt i skön oreda.
Båda rummen förefaller inte vara skurade sedan de inreddes på 1800-talet. De luktar gammal väl använd skogsarbetarbarack.
| Anders Andersson läser Falu-Kuriren vid slagbordet. Till höger en av trevåningssängarna och framför den står en av de gröna matkistorna. Ovanför bordet hänger vedsågarna. |
I denna lägenhet bor för närvarande tre Leksandsmasar. Det är 61-årige Anders ”Rönnäs-Anders” Andersson från Ullvi, likaledes 61-årige Anders Pelander från Yttermo samt 35-årige Anders Hedlund.
- Jag har bott här i rummet sedan 46 år, berättar Andersson, och före mej bodde far min här. Och före far min farfar. Han var född på 1810-talet och han dog 1868. Far min var född 1847, han hade 47 till årtal. Och farbror min har bott här. Ja, det har nog bott Leksandskarlar här före deras dagar med. Från Ljusås (Bjursås?) har det också kommit några, men mest har det varit Leksands-karlar.
- Farbror var här i 46 vintrar. Och en gubbe som hette Matsson var här i 55. Han var 75 år då han slutade. Gubben hade 58 till årtal. Men kry var han in i det sista. Han dog 1940 tror jag.
- Matsson berättade att inredningen här i rummet var från det huset byggdes och det var nog snarare i början än i mitten på förra århundradet. Det är gammalt det här rummet. Här finns sängplats för 18 man.
- I början var det nog fullbelagt här, gubben Matsson kom ihåg det, men jag minns inte fler än 11. Det var 1908. Annars var vi i allmänhet en 8 - 9 man. Sen har antalet minskat undan för undan. De sista 25 åren har vi inte varit mer än sex någon vinter. Och nu är vi tre.
- Saken är den, att arbetstillgången minskar. Förr hade vi alltid en hel hop med statliga verk: Operan, Kungliga stallet, Svea hovrätt, Kammarkollegium, Riksbanken och andra. Sedan hade vi kyrkor och andra ställen som drog mycket ved. Men alla de där har ju nu övergått till kokseldning. Det är bara Utrikesministeriet och Utrikesministerhotellet som eldar med ved. Numera har vi bara privata lägenhetsägare som uppdragsgivare. Och även de blir allt färre.
- Och jag har varit här i 35 år, säger Pelander. 1908 flyttade jag in i den här slafen och där har jag hållit mej sedan, vinter efter vinter. Det var så att jag kom hit som den där gubben Matssons dräng. Han hade ett litet jordbruk den där, men det var just ingenting att tala om, det fick gumman och pojkarna sköta. Själv var han mest i Stockholm. Han kanske kom hem en månad bara på sommaren, i juli vanligen. Ibland var han inte hemma ens det. Hos honom tog jag tjänst. Den sextonde september gav jag mej iväg hit ner, måste ju vänta, tills skörden var bärgad.
- Vi var förresten två drängar, som avlönades av Matsson. Jag tror jag fick fyra kronor om dagen jämte gratis nattlogi i den här slafen; maten fick jag hålla mej med själv. Någon bestämd tid behövde jag däremot inte arbeta. Jag fick, liksom min kamrat, mej ett antal vedställen anvisade. Dem skulle jag klara av. Det var vårt avtal. Men nog räckte knoget till! Det var inte många minuter, som blev över på dagen. Och såg gubben Matsson att vi satt och tog igen oss, så var han inte vid gott humör. De ställen som vi inte hann med skötte han själv. Och nog tror jag att han skaffade sig förtjänst på oss. Jag kan aldrig tro att han hade oss av barmhärtighet.
- Vi gick ut så där vid ½ 8-tiden. Sen blev det att ligga i och knoga till klockan 7 - 8 på kvällen. Och hade vi någon stund ledig från ställena så skulle vi hjälpa till med litet av varje: flyttningar, vedköp, passningar, m. m.
- Kamraten slutade rätt fort. Han började intressera sej för aftonskolor och sen stod det inte länge på förrän han slutade. Sen var jag ensam med Matsson tills han dog, eller dog säger jag, tills han slutade med vedhuggningen, skulle jag säga. Och nu är vi bara tre i detta logiet.
Andra vedhuggare
- Det finns ju andra vedhuggare, som håller till annorstädes. Förr fanns det ett logi på Mäster Samuelsgatan, jag tror det var nr 25. Men det är alldels borta nu. Allting är omändrat. Sen tror jag dom har hållit till borta i Gamla stan på ett ställe, vid Gåsgränd. Där var det en som hette Henriksson, kommer jag ihåg.
- Ja, och du minns väl Quistlund? Han lever än. Det är han som hugger åt Utrikesdepartementet. Där går det åt 180 famnar. Och dessutom har han Utrikesministerhotellet. Där går heller inte litet ved. Han har nog sin bärgning av de två ställena. Han är också bosatt här numera. Han har nog inte sett Leksand på många år.
- Ja, och Dahlqvist. Han hugger också. Och så ska du inte glömma Lars Persson.
- Nej, visst fanken! Lars Persson, Kungsklippan 22. Han har varit huggare åt Riksbanken. Han är över 80 år. Det är en riktig dalkarl, fast han så småningom blev bosatt här. ”Jäven, vad det är tråkigt att inte ha en källare att krypa ner i!” sa han sist vi möttes. ”Förr hade jag Riksbankskällarn att gå ner i, då det föll mej in, men nu sitter jag där jag sitter. Har allt huggit ifrån mig nu!”
- Och så har vi ju Backlund på Upplandsgatan 30. Fast om du går till honom, så ska du si dej om efter Back Anders Erson. Han heter egentligen så, fast dom kallar honom Backlund. Han är bosatt här, men kommer från Leksand. Han sågar ved än i dag, är född 1872.
Kunder
- Men det sjunger nog på sista versen med vedhuggningen nu. Tänk förr, då vi hade de stora statliga verken! Det var tider. Nu har vi allihop privata att hugga åt. Mest är det adliga och direktörer och såna. Det är von Essens och af Klintberg och allt vad de heter. Det är dr Willkens, Strandvägen 29, bankir Hägglöf, direktör Wallenberg och en hel rad. Den ena behöver mer, den andra mindre. Men inte är det till att jämföra med vad det var förr. Mest är det fortfarande Strandvägsvåningar, som behöver vedhuggning.
Arbetsförtjänst
- Förr var inte förtjänsten över sig. Pappa talade om, att de hade 3 - 4 kronor famnen. Men det fanns nog de som lade av en bra slant på det också. På 90-talet, berättas det, var det två bröder som var otroligt arbetsamma och om sig. De kallades Dundergubbarna. Det var ingen vår som de kom hem med mindre än 500 kronor var i besparingar. De hade en hel del hotell de där. Och på hotellen fick de fylla. Det kunde hända att de stod på knä och sågade, för de var för fulla att stå på benen. Men arbetet fick inte sitta emellan.
- Och nog har det väl blivit en sparad slant av allt knoget här i stan, annars skulle man väl inte hålla på. Men inte blir man rik på det. Och snåla och spara fick man alltid lov att göra. Och så än i dag. Maten får inte kosta några större summor.
Extraarbete
- Utom vedhuggningen skulle vi också piska mattor, gå ärenden, passa tåg, följa med och bära till tåget, möta och vara sällskap vid herrskapens bort- och hemresa m. m. Sådant fick vi extra för naturligtvis. Vi ville ju gärna också vara tjänstvilliga åt bra arbetsgivare. Flyttningshjälp fick vi ofta vara. Särskilt så här på hösten. Det kunde gå hela veckor då vi fick lägga vedhuggningen åt sidan och bara vara flyttningshjälp. Och även
om våren, då herrskapen skulle ut på sommarnöje, fick vi hugga i. Vi var riktiga stadsbud.
Vedinköp
- Sedan var det vedinköpen. Det var då man skulle kunna göra sig en slant. Det var på våren och försommaren detta skedde. Vi hade då fullmakt att köpa ved åt våra kunder. Både vid Strandvägen och längs Tegelbacken låg då vedskutor. Den finska veden låg vid Strandvägen, men också Roslagsved fanns där. Den veden var billigare, men ansågs lösare och sämre än Smålandsveden, som saluhölls vid Tegelbacken. Smålandsveden var också alltid ett par kronor dyrare per famn.
- Vi köpte alltid efter dagspriser. Ibland kunde vi köpa hela skutlaster på 70 - 80 famnar. Sen var det till att beställa åkare och få veden körd dit den skulle, intravad och undanstuvad. Och innan åkarn körde skulle vi kontrollera måttet ordentligt, så att inte våra kunder blev lidande. Vi hade förresten var våra skutskeppare, som nästan alltid leverereade till oss. Likaså med åkarna. Vi hade var våra åkare som år efter år körde åt oss. Vi litade på varann. Och det kunde behövas, för skepparen kunde få vänta fjorton dagar ibland på betalningen. Vi skrev ut räkningar på så och så många famnar ved, så och så mycket för körningen och så och så mycket för vårt besvär med inköpen och upptravningen. Vanligen hade vi visst per famn för detta.
Julklappar
- Till jul brukade vi alltid få en slant i husen där vi högg. Vi kunde få en femma så där, men också ett par kronor och mindre. Julklappar var inte så vanliga, men ett ljuspaket kunde det alltid bli. Traktering blev det alltid. Mest kaffe. Hade man en 15 - 20 ställen kunde det rent av bli för mycket av det goda.
Mathållning
- Strax innan vi gick på morgnarna drack vi kaffe. Det kunde hända, att vi kom sams om att i tur och ordning koka det där morgonkaffet, med det blev snart regel, att man skubbade ut och drack på något kafé. Här finns ju kaféer i vart gathörn.
- Maten åt vi sedan ute under dagen. Det blev billigast så. Det tog för mycket tid att springa hem och göra upp eld i spisen och laga mat. Billigt och bra åt man på krogarna. Där var bra mat. Och tog man bara också en sup, så fick man så mycket brännvinsbröd till, att man kunde äta sig mätt. Det stod alltid rågade brödtallrikar på bolagskrogarna. Och beställde man mat så fick man en bra middag med både mat och supanmat (soppa eller liknande) för 40 öre, eller för 30 öre om det knep. Och renligt och bra var det. Det fanns särskild kontroll på maten. Jag tror att gubben Matsson var med i en sådan där kontroll. Så inte var det nån risk att äta ihjäl sej där. Och kvickt gick det.
- Och än i dag äter vi ute på dagarna. Om kvällarna äter vi däremot här hemma. I tur och ordning efter som sängarna stod hade vi en kväll var, då vi skulle vara hemma litet tidigare och koka potatis. Klockan 6 skulle potatiskokarn vara hemma och klockan 7 skulle potatisen stå på bordet. Den köpte vi nämligen gemensamt. Sen fick var och en köpa det sovel han ansåg sig ha råd eller lust med. Den ene tyckte mycket om fläsk, den andre om strömming, den tredje om korv; spisen räckte till för dom alla. Vi har en präktig öppen spis.
| En bostadslägenhet med endast öppen eld för den dagliga matlagningen; stekpannor med förlängda skaft, brandringar av olika höjd att ställa grytor och pannor på över elden, en stor askhög runt glöden precis som det hör till. - Lägenheten fanns vid Hötorget mitt inne i Stockholms centrum ända fram till 1953 då huset revs för att ge plats åt den första av Hötorgsskraporna. Tillvaron för vedhuggarna, även deras arbete, kunde nog i stort sett ha sett likadan ut redan på medeltiden. |
- Också fan, att vi inte har fått gas hit. Tänka sig, att de har varit erbjudna både kokspis och gas här och inte tagit emot det! Nå, vi klarar oss nog med den öppna spisen med.
- Kocken skulle också diska för alla. Kvällskaffet kokade man en vecka i taget. Och den som stod i tur att koka kaffet, skulle också städa.
- Mest blev det väl förr att leva på potatis och fläsk eller strömming. Strömmingen är vi förtjusta i. Den kunde man köpa en hel tunna av, då man tog vägen hit över Gävle. Vanligen stekte vi den, kokt blir då strömmingen inte alls god. Men halstrad är den heller inte dum. Borta i kakelugnen där har vi halstrat mycket strömming.
- De gröna, fyrkantiga lådorna vid sängarna är matkistor. De har alltid tillhört rummet. Och än i dag har vi dem till matkistor, bröd och smör och kaffe och sånt förvarar vi där.
Arbetssäsong
- I allmänhet kommer vi hit omkring mitten på september. Vi vill ju i allmänhet ha bärgat grödan därhemma, innan vi ger oss av hit. Sen blir vi här till i slutet av april. Ibland kan det bli längre också. Det beror mycket på vilka ställen vi har. Vi måste ju passa dem med den veden de behöver under eldningssäsongen. Men förr var det väl så, att vi tämligen allmänt kunde resa hem till första maj. Och då vi kom hem hade kullorna vanligen gett sig i väg. De skulle vara i Stockholm till Valborgsmäss. Då började deras arbete på kyrkogårdar och liknande.
Resvägar
- Förr gick leksandskarlarna till fots hit till stan. De gick då över Avesta-Sala-Enköping. Att gå över Uppsala räknades för längre. De gick hela vägen på en vecka. Då räknade de med 5 mil om dagen.
- Senare började de ta vägen över Gävle. Det var efter att det blev järnväg mellan Falun och Gävle. Då gick de till Falun, åkte sedan tåg till Gävle och därifrån tog de båt till Stockholm. Det blev billigare det, än att resa med järnväg över Sala. Att åka båt från Gävle kostade 5 kronor och tågresan mellan Falun och Gävle gick på 2 eller 3 kronor. Att resa hela vägen med järnväg kostade i början 10 kronor, varför man sparade ett par kronor på vägen över Gävle.
Matsäck
- Gammalt tog de matsäck med sig för själva färden förstås. Sen fanns det sådana som tog med sig smör och kanske litet sovel. Men vi kom snart underfund med att det lönade sig bättre att sälja vår potatis däruppe och köpa ny här än att ta något med oss. Man fick inte ta så mycket med sej på biljetten att det lönade sig.
Fakturering
- Vi har för det mesta gjort så, att vi skrivit räkning bara en gång, på våren just innan vi for hem. Det har känts bäst att ha en sparad slant. Förskott har vi aldrig tagit. Men nu har det kunnat vara kunder, som inte har velat ha stora räkningar. Dem har man ju måst uppvakta då och då med en räkning, så att de inte skulle ha synts för stora.
Verktyg
- Vi använder aldrig bågsågar. De är inte bra! Sågar man mycket, som vi måste göra, så får man ont i handlederna av dem. Musklerna här på tumsidan av handen överansträngs och man får värk. En annan nackdel med bågsågarna är att man inte kan ställa dem ifrån sig. Går man in på ett kafé och skall ställa en bågsåg efter väggen, så ramlar den ofelbart omkull. Nej, vi använder sågar med träram, bladen skall dessutom vara mycket långa, så stiger det något att arbeta med dem. Vi har stora träkonsoler att hänga upp sågarna på. De har väl suttit där i alla tider. Mest har vi emellertid våra sågar på arbetsplatsen. Vi har allesammans en hel rad sågar. Jag har själv tretton stycken, tror jag. Filar sågarna gör vi själva. Vi har filklovar att sätta fast dem i. Så har vi yxorna, förstås, som är rätt stora för att klyva bra.
| Vedsågarna är s. k. ställningssågar. Bladets spänning regleras med snöret, som tvinnas med den korta pinnen på mitten. Bladets effektiva (skärande) längd uppskattar jag till 104 cm genom att jämföra med takhöjden i rummet. |
| Yxan finns på Stockholms Stadsmuseum. Den skänktes till museet av Axel Dahlroth som hade använt yxan på sitt sommarställe i många år efter att han hade övertagit den efter Rönnäs-Anders. |
- Värsta arbetet är nästan att bära upp veden. Kunderna får också betala mer ju högre upp deras våning ligger. Det blir alltid en 50-öring eller en krona mer per famn för varje trappa.
- Visst är det tungt det här arbetet. Jag vet inte, om man kan leta rätt på ett arbete som är lika hårt som vedhuggning. Men allting blir en vana. Gubben Matsson, som hade huggit hela sitt liv, var frisk och stark in i det sista. Och ingen av oss ser väl utlevad ut, trots att vi mesta delen av vårt liv har stått i källare.
Anders Anderssons bärram blev donerad till Stockholms stadsmuseum. Den skönt formade bärramen är antagligen det perfekta redskapet för att bära kluven torr kakelugnsved uppför fyra trappor! Alla verktygen, bärramen, sågarna och yxan är väl avvägda och ändamålsenliga proffsredskap, utvecklade och finslipade av generationer av yrkesmän. Anders Andersson arbetade som vedhuggare i Stockholm fram till 1957. Då hade han hållit på i sextio år och var 75 år gammal. Åren 1946-57 arbetade han med vedhantering åt bl. a. elingenjör Axel Dahlroth. Kanske var Dahlroth hans allra sista uppdragsgivare eftersom han övertog Anders bärram och en av hans yxor. Båda föremålen skänkte Dahlroth till Stockholms Stadsmuseum 1982-83. |
Hyra
- Jag visar här det äldsta kontraktet vi har på det här rummet, det är från 1891, här står: ”Ett större rum med kök, källare N:ro 17, vindskontor N:ro 23 och avträde N:ro 18. Dubbelfönster, sänginredning samt nycklar till port, källare, vind och vattenledning åtföljer”.
- Allt det där fick de för 350 kronor årligen. Jag tycker att detta efter den tidens priser var dyrt. Vi betalar den dag som i dag är bara 550 kronor för samma förmåner. Värmen får vi stå för själva naturligtvis genom att elda i kakelugnen.
Diverse
- Förr var det alltid brukligt, att gubbarna, när de kom om hösten, gemensamt inköpte en sådan där amerikansk, åttkantig klocka. Den hade de gemensamt hela vintern, men strax innan de for hem, lottade de ut den. En av dem fick den då gratis, utkorad av lotten. Nästa år upprepade man så samma procedur.
- Du frågar vad dom där fyra grova sinkorna i taket ska tjäna till? Jo, genom sinkorna stack de förr ett par käppar, och på käpparna hängde sedan dalagubbarna sina matsäckar.
Där uppe under taket hängde de i godan ro. Så sa
åtminstone gubben Matsson.
- Om man hade Leksandsdräkten? Ja, min far exempelvis hade den alltid. Han for alltid iväg till Stockholm klädd i skinnpäls och vita strumpor. Själv har jag däremot aldrig haft den här i stan. Och ingen av er andra heller vad jag vet.
- - - - - - -
Till ovanstående kan läggas, att gubbarna har både telefon och radio. Om söndagarna skrudar de sig i söndagskläder, lika fina som den snobbigaste söderkis. Det fattas varken manschettknappar, hatt eller sommarpaletå. Alla är också öppna och gladlynta gubbar, för vilka ett helt liv i vedkällarna på Östermalm inte har förtagit förmågan att skämta och skratta. De tycks trivas utmärkt i sin egendomliga kolarkoja mitt i huvudstadens centrum.
Upptecknat efter Anders Andersson, Anders Pelander och Anders Hedlund, alla från Leksand.
C.-H. Tillhagen 1943